Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingenting var i den...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER SAMMA TAK
1 91
även, att om han velat nå ryktbarhet, hade
han inte varit säker om att lyckas. Det var
för sent nu!... Vad de mest saknade var att
de inte fått något barn. De dolde sin saknad
och blevo blott mer kärleksfulla mot varandra,
som om de ömsesidigt haft något att försona.
Fru Arnaud var god och varmhjärtad, hon
skulle gärna velat stifta bekantskap med fru
Elsberger, men hon vågade inte, då man ej
på minsta sätt gick henne till mötes. Vad
Christophe beträffar, voro både man och
hustru bedårade av hans musik, men de skulle
för ingenting i världen velat taga första steget,
de skulle ansett det påfluget.
Första våningen var i sin helhet upptagen
av herr och fru Felix Weill. De voro rika,
barnlösa judar, som tillbringade ungefär sex
månader om året på landet i Paris’ närhet.
Ehuru de bott tjugu år i huset — de
stannade där av gammal vana, fast de lätt skulle
funnit en lämpligare bostad — tycktes de
alltid vara tillfälliga främlingar. De hade
aldrig tilltalat sina grannar och man visste
inte mer om dem nu än den första dagen. Men
det hindrade ingalunda, att man kritiserade
dem, snarare tvärtom. De voro illa omtyckta
och de gjorde ingenting för att bliva bättre
bedömda. Och ändå skulle de förtjänat att
man lärt känna dem. De voro båda ovanligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
