Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kvinna utövade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
47
Jacqueline blev lång i ansiktet. Hon antog
en trumpen min:
— Det liar jag ingen lust till. Det skulle
inte göra mig något nöje alls.
Marthe skrattade vänligt, betraktade
Jacqueline, suckade och återtog sitt arbete.
— Stackars liten, upprepade hon.
— Men varför säger du jämt stackars
liten? frågade Jacqueline oroligt. Jag vill inte
vara en stackars liten. Jag vill så gärna vara
lycklig.
— Det är just därför jag säger stackars
liten.
Jacqueline blev litet surmulen, men det
varade inte länge; Marthes vänliga skratt
avväpnade henne, hon kysste henne fast hon
låtsade att ännu vara en smula ond. I grund
och botten är man vid den åldern hemligt
smickrad av vemodiga förebud som gälla en
avlägsen framtid. Fjärran ifrån ter sig olyckan
omstrålad av en poetisk nimbus och man
fruktar ingenting så mycket som alldagligheten
och medelmåttan.
Jacqueline märkte inte att fasterns ansikte
blev allt blekare och mera tärt. Hon såg
visserligen att Marthe gick mindre och mindre
ut men hon trodde att det berodde på fasterns
hemkära vanor som hon ofta gjorde narr av.
Ett par gånger då hon kom på besök mötte hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
