Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt hjärtas älskade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
JEAN-CIIRISTOPHH
varelse. Allt vad jag var, det var jag för
hennes skull. Ingenting existerar mer. Jag
är trött, Christophe, trött in i själen. Jag ville
helst sova.
— Nåväl, sov min vän. Jag skall vaka
över dig.
Men att sova, det var det sista Olivier
kunde. Ack! Om den som lider kunde sova
i månader ända tills hans smärta blivit
utplånad från hans förnyade väsen, tills han
blivit en annan. Men ingen kan skänka honom
vilans gåva och han skulle inte ens vilja taga
emot den. Det värsta lidandet för honom vore
att få försaka sitt lidande. Olivier liknade
en febersjuk, som näres av sin feber. Det var
en verklig feber som uppträdde på bestämda
tider, isynnerhet om aftonen, då ljuset
svinner och skymningen sänker sig ned. Under
de mellantider, då febern svalnade, var han
bruten, förgiftad av kärlekstrånad, sönderfrätt
av minnet. Han idisslade samma tanke likt
en idiot som tuggar om samma munsbit utan
att ha kraft att svälja den. Alla själens och
hjärnans krafter voro förlamade, uppsugna av
en enda fix idé.
Han hade inte ens samma utväg som
Christophe. Han kunde inte förbanna sitt
onda, han kunde inte på god tro smäda den
som var dess orsak. Han var mer klarsynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
