Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - De två vännerna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
JEAN-CHRISTOPHE
tryckte de i sina samtal inte sina innersta
tankar. Det behövdes ej. Utbytet ägde i alla fall
rum, självmant, utan ord, medelst deras
kärleksfulla hjärtan.
De pratade föga, den ene var försjunken i
sin konst, den andre i sina minnen. Oliviers
smärta förminskades, men han gjorde
ingenting därför. Han fann nästan behag i sorgen,
den förblev länge hans enda livsorsak. Han
älskade sitt barn, men barnet, en liten
jollrande parvel, kunde ej intaga stor plats i hans
liv. Det finnes män hos vilka kärleken till
kvinnan är mer utvecklad än faderskänslan.
Det tjänar ingenting till att uppröras över den
saken. Naturen är inte ensidig, och det skulle
vara löjligt att vilja påtvinga alla människor
samma hjärtats lag. Ingen har rätt att
uppoffra sin plikt för sitt hjärtas skull, men man
får åtminstone tillerkänna hjärtat rätten att
inte vara lyckligt, då det uppfyller sin plikt.
Vad Olivier kanske mest älskade hos sitt barn,
var den som fött det till världen.
Ända till sista tiden hade han föga
uppmärksammat andras lidanden. Han var
utpräglat intellektuell och levde innesluten i sitt
eget jag; detta ej på grund av själviskhet utan
till följd av en sjuklig vana att drömma bort
livet. Jacqueline hade än mer utvidgat
tomrummet. Kärleken hade mellan Olivier och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
