Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - Olivier och Christophe...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
JEAN-CHRISTOPHE
allena kunde betrygga konstnärens existens.
Sålunda måste konstnären bekväma sig till
en stor förödmjukelse, den nämligen, att’
erbjuda en intim och smärtsam konst, en musik
där ban tolkat sitt livs hemlighet, som
förströelse — eller snarare som ett avbrott i
tråkigheten — eller kanske som en ny sorts
tråkighet — åt en publik av snobbar och
uttröttade, intellektuella personligheter.
Christophe sökte den verkliga publiken —
den som tror på konstens sinnesrörelser såsom
på livets. Han längtade efter den publik som
erfar allt med en jungfrulig själ. Och han
var dunkelt dragen till den nya utlovade
världen — folket. Hans barndomsminnen, minnet
av Gottfried och av alla de små, ödmjuka
själar som för honom uppenbarat konstens djupa
liv eller med honom delat musikens helgade
bröd, frestade honom att tro, att där funnos
hans verkliga vänner. Likt många andra ädla,
naiva, unga män umgicks han med stora
planer; han fantiserade om en folklig konst, om
teatrar ocli konserter för folket, som han skulle
haft svårt att närmare beskriva. Han
hoppades, att en revolution skulle bringa en möjlig
konstnärlig förnyelse och han påstod att det
var det enda intresse han hade i den sociala
frågan. Men han bedrog sig själv. Han var
så levande att han inte kunde undgå att lockas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
