Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - Fader Feuillet hade en...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
JEAN-CHRISTOPHE
fönster inramade, människorna som gingo på
gatan — fattiga ocli rika — svalorna som
ströko längs murarna, de utslitna hästarna
som drogo sin börda, husens stenar som insöpo
skymningens skuggor, den bleknande himmeln
där ljuset dog; hela denna yttre värld
inpräglade sig i hans väsen likt en oförglömmelig
kyss. Det var blott en blixt, så slocknade
alltsammans. Han erinrade sig Kainette och
han sade:
— Men de som går i mässan och tror på
den gode guden, de är väl ändå litet tokiga?
Olivier smålog.
— De tror såsom vi. Vi tror alla samma
sak. De tror bara mindre än vi. Det är
människor som inte kan se ljuset om de inte
stänger sina luckor och tänder lampan. De
ser Gud i en man. Vi har bättre ögon. Men
alla älskar vi samma ljus.
Gossen återvände hem genom de dunkla
gatorna, där gaslyktorna inte än blivit tända.
Oliviers ord brusade i hans huvud. Han sade
sig att det är lika grymt att göra narr av
människor för att de ha dåliga ögon som för
att de äro puckelruggiga. Och han tänkte på
Rainette som hade vackra ögon, han tänkte
att de fällt tårar för hans skull. Det blev
honom outhärdligt. Han gick till pappers-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
