Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. De smittosamma könssjukdomarnas utbredning bland de inskrifna kvinnorna. — Reglementeringssystemets sanitära betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från inskrifna, regelbundet besiktigade, detta stundom t. o. m.
samma dag de vid besiktningen förklarats gonokockfria[1].
Detta kunde man ju tänka vara beroende därpå, att vid den brådska,
som undersökningen af ett stort antal kvinnor måste medföra,
gonokockundersökningen ej blifvit verkställd med nödig omsorg. Förklaringen
behöfver emellertid ej ligga däruti. Sandman meddelar, att under året
1904 beträffande 147 kvinnor, i hvilkas afsöndringar (uretra, gland. Barth.,
cervix) man å besiktningsbyrån anträffat gonokocker och som fördenskull
remitterats till sjukhuset, man där, oaktadt de möjligast gynnsamma
undersöksbetingelser, icke var i stånd att påvisa gonokocker, hvadan
kvinnorna alltså, efter 4 å 6 negativa prof, obehandlade utskrefvos.
Undersökaren var å båda ställen densamma (Sandman).
Professor Möller anför en hel del exempel på hurusom
undersökningen på gonokocker i afsöndringarna från könsdelarna hos en å sjukhus
isolerad patient dag efter dag kan gifva negativt resultat, innan det första
positiva kommer. Han yttrar slutligen: »Vid besiktningarna kan man
därför icke äfven med mikroskopets tillhjälp draga en skarp och
bestämd gräns mellan smittande och icke smittande kvinnor. Och vid
utskrifningen från sjukhuset kan man icke bestämdt afgöra, huruvida
en för gonorré behandlad kvinna verkligen är frisk.»
Vid doktor Sandmans ofvan anförda undersökning
visade det sig, att resultatet af de ifrågavarande kvinnornas
behandling å sjukhuset var allt annat än tillfredsställande.
Kort tid efter deras återkomst till byrån från sjukhuset
befunnos de åter vara gonokockförande. Visserligen kan man
i dessa fall ej utesluta en ny infektion från kundkretsen,
men det egendomliga är, att frekvensen af gonokockfynden
är större, ju oftare kvinnorna varit intagna å sjukhus och
högst under månaderna närmast efter återkomsten till byrån.
Professor Möller anför:
»Bland de kroniska gonorréerna har man att särskilja två
sinsemellan motsatta typer, nämligen en vanligare, vid hvilken gonokocker
uppträda helt sporadiskt och nyckfullt, oafsedt om behandling förelages eller
icke, och en mindre vanlig, vid hvilken gonokocker anträffas vid hvarje
undersökningstillfälle under månader och ibland under år, i trots af den
mest energiska behandling. Hos 53 procent af Sandmans 776 gonorréer
läto sig gonokocker påvisas under högst 1 vecka, i 6 procent
konstaterades å sjukhuset gonokocker under 3/4 år eller längre. Mellan dessa
yttertyper ligga de öfriga fallen som öfvergång». Professor Möller anför
följande yttrande af Hammer i Stuttgart, som i princip är anhängare af
reglementeringssystemet: »Besiktnings- och sjukhusläkarens ställning
gentemot dylika fall, vid hvilka den mikroskopiska undersökningsmetodens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
