Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
levat ined lionom så att hon varit bunden viel lians sida av
tusen lyckominnen, när ålderdomen kom — i trofast
kärlek, som om lion varit bans ungdoms och käns
mannaålders hustru och nu åldrades med honom.
Men hon — om hon ville försöka att bli det — vad
kunde hon ge honom även om hon ville det. Aldrig hade
hon ju kunnat ge honom något — bara ta emot. Om hon
också skulle försöka, skulle hon aldrig kunna narra honom
att tro att hennes livslängtan blivit stillad för alltid i deras
ungdomskärlek.
Han skulle säga att hon skulle gå. Hon hade älskat
och givit ochi nu älskade hon inte mera och skulle vara fri
igen. Så skulle han se det — aldrig förstå att han sörjde
för det att hon intet, intet, intet kunnat ge.
Å han pinade henne då han talade om vad hon givit
honom. Ja, hon var jungfru, då hon blev hans. Han
dröjde därvid som om han därmed mätt hur oändligt
djup och stor hennes kärlek var. Då hon skänkte honom
sin ungdoms renhet.
Sina tjugunio års renhet. Åja, hon hade gömt den
som en vit bruddräkt, och den var inte använd och inte
fläckad — och i längtan och ängslan att aldrig få bära
den, i förtvivlan över sin isande ensamhet och över sin
oförmåga att älska hade hon hållit fast om den och
skrynklat och förstört den med sina tankar. Yar inte
den kvinna, som hade levat kärlekens liv, renare än hon,
som bara hade grubblat och grubblat och spanat och
längtat tills all förmåga blivit lamslagen av denna längtan.
Och då hon blivit hans — hur föga intryck det gjort
på henne. Dock hade hon inte varit alldeles kall. Ibland
hade hans kärlek betagit henne. Men hon hycklade hetta,
då hon endast var ljum. Och när hon inte var hos honom
tänkte hon knappast på det — och biktade en falsk
längtan för att glädja honom. Ja, hon hycklade och
hycklade gentemot hans ärliga lidelse.
Det hade visserligen varit en tid, då hon inte hyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
