Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
att han själv har grumlat den? Tror du jag har lättare
för att resignera nu? — Jag längtade efter det som alla
flickor längtar efter — och jag längtar nu efter
detsamma. Bara det att jag vet att nu har jag ett förflutet
bakom mig som gör att jag inte kan ta emot den enda
lycka jag bryr mig om — för den skulle vara frisk och sund
och ren — och det är jag ingetdera nu mera. — Jag
kommer fortfarande att släpa på längtan till det som är
omöjligt >— mitt liv skall således det här betyda — det
som jag har upplevat de här sista åren —»
»Jenny», Gunnar reste sig också. »Jag säger i alla
fall att det kommer an på dig själv — för att det måste
vara så. Om du vill att de här minnena ska ödelägga
dig. Eller om du vill ta dem som en lärpenning, så hårt
det än låter — att det mål som du hade före det här är
det riktiga — för dig.»
»Kan du då inte förstå att det är omöjligt, Gunnar.
Det har sjunkit ned i mig som en syra — det äter upp
det som var mitt väsen en gång — jag känner själv att
jag smulas sönder invärtes. — Åh. — Och jag vill inte, jag
vill inte. Och jag får lust till — jag vet inte vad. Få alla
tankar att höra upp. Dö — eller leva — någonting
vanvettigt, avskyvärt — gå under i ett elände, som är ännu
djupare än det här. Låta draga ner mig i dyn så
grundligt så att jag vet att efter det är slutet. — Eller» — hon
talade lågt och vilt som i kvävda skrik — »kasta mig
under ett tåg — veta i de sista sekunderna att nu, nu strax
är hela min kropp, nerver och hjärta och hjärna
alltsammans söndermosat till en enda skälvande, blodig klump.»
»Jenny!» Han skrek till. Han hade blivit vit i
ansiktet. Och han viskade mödosamt. »Jag står inte ut
med att höra dig tala så.»
»Jag är hysterisk», sade hon lugnande. Men hon gick
i alla fall till hörnet, där hennes dukar stodo och hon
nästan slängde dem utefter väggen med målningen utåt.
»Man kan då inte gå omkring och leva för att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
