Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om jernhandteringens ståndpunkt i Sverige vid början af år 1873
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
»torrborrning» ända till två gånger så mycket. Till borrar och släggor begagnas
numera endast stål. Som sprängämne användes dels krut, dels dynamit och dels
ammoniak-krut, som lärer utgöras af vid pass 20 % nitroglycerin i blandning
med salpetersyrad eller pikrinsyrad ammoniumoxid och kolpulver. Äfven obe-
mängd nitroglycerin har härtill begagnats, och detsamma ansågs vid flera gruffält
som det bästa sprängämnet; men de många derigenom orsakade olyckshändelserna
hafva föranledt så stränga förordningar beträffande dess handhafvande, att de
nästan verkat som förbud mot dess användande.
Effekten per arbetare är naturligtvis mycket olika, beroende dels på mal-
mernas eller rättare lagerarternas olika hårdhet och seghet, dels af arbets- och
aflöningssättets beskaffenhet och dels af de använda sprängämnena, som åter i
någon mån måste rättas efter grufvornas beskaffenhet. Såsom ungefärliga medel-
värden må emellertid följande siffror anföras: per dag och arbetare uppslås van-
ligen 5 till 7 fot, men stundom äfven 10 och vid borrning uppåt deremot endast
3 fot borrhål. På samma enheter erhållas 20 till 60 kubikfot eller vid pass 30
till 90 ctr lössprängdt berg. Per skålpund dynamit och ammoniakkrut fås 100
till 160 ctr och per skålpund bergkrut 50 till 60 ctr lössprängdt berg. Omkost-
naderna för den upptagna och skrädda jernmalmen belöpa sig till 9 å 50 öre
per centner.
Hvad metoden för grufbrytningen beträffar, så verkställes den i allmänhet
medelst pall- och sänkningsarbeté. Sedan man nämligen med ett schakt ned-
kommit genom möjligen för handen varande lösa jordlager och vidare nedträngt
så djupt i sjelfva malmlagret, att den genomgångna delen af den fasta klyften
anses kunna bilda ett säkert tak, så, anläggas fältorter i strykningens riktning.
Under det hufvudsänkningen eller det från början öppnade skaktet alltjemt fort-
sättes mot djupet, uttages sedan malmen förmedelst pallstross, på samma gång
som nödiga band eller pelare qvarlemnas för uppbärande af grufvans väggar.
De utbrutna rummen i grufvan lemnas således i allmänhet öppna eller
ofyllda, och endast i ett par af de jerngrufvor, hvilkas väggar till följd af sprickor
och lossnor icke kunna uppehållas genom afsatta band eller pelare, utan i hvilka
vid nyss nämnda metods användning täta förtimringar i stället måste begagnas,
har man på sednaste tiden börjat igensätta de utbrutna rummen med ofyndigt
berg och uttager då malmen medelst takbrytning.
Sist nämnda metod torde till följd af bergets fasthet och styrka vid fler-
talet af de svenska jerngrufvorna vara obehöflig, men sannolikt är dock, att den
framdeles oftare kommer att användas än hittills, ty mången grufva har vid det
andra förfaringssättet med tiden blifvit osäker. En omständighet, som hos oss
väsendtligt försvårar igensättningsmetodens användande, är emellertid den, att
man i de svenska jerngrufvorna nästan aldrig får så mycket ofyndigt berg, att
det räcker till för igcnsättningmi, då dertill erfordras vid pass hälften af hela
den lösbrutna bergmassan.
Yid lodrät uppfordring upptages malmen ur grufvorna antingen medelst
jernbandade trätunnor eller med bessemerståltunnor, som rymma 6,3 kubikfot eller
vid pass 10 ctr jernmalm, och hvilkas ned- samt uppbissning verkställes med till-
hjelp af jerntrådslinor. Vid donliigig uppfordring användes deremot vanligen s. k.
slangångar eller jernvägar med små vagnar, som åfvenledes uppdragas med till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
