Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om jernhandteringens ståndpunkt i Sverige vid början af år 1873 - Smidesjerns- och Ståltillverkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Smältorna hopslås vid de större verken under 80 till 100 centner tunga
mumblingshammare, som hel och hållna äro af tackjern, men vid de mindre under
träskaftade smälthammare med endast vid pass 20 centners vigt, eller någon gång
ånghammare med 15 till 3Ö centners tyngd.
På sednare tider har man på flera ställen uppsatt smältstyckevalsverk, med
hvilkas tillhjelp det hopslagna smältjernet utan omvärmning omedelbart utvalsas
till ämnen dels för finjernstillverkning och dels för gjutstålsberedning, men i all-
mänhet få de under hammare hopslagna smältstyckena alldeles afsvalna, innan
de i särskilda ugnar upphettas till vällning, för att slutligen uträckas under
hammare eller valsverk. Någon paketering ifrågakommer dervid icke annat än
för afklipp och sönderklippt vrakjern, utan hvarje smältstycke välles för sig, och
denna vällning försiggår vid de minsta verken någon gång i s. k. räckhärdar,
mén för det mesta uti gasvällugnar. Särskildt förtjenar liärvid anmärkas, att
arbetet i vällugnarne i allmänhet är så att säga kontinuerligt, ty detsamma’för-
siggår vanligen icke på det i andra länder brukliga sättet, att ugnen på en
gång fylles med ämnen och derefter lemnas i ro, till dess samtliga ämnena
erhållit vällhets, utan ugnarne äro mycket långsträckta, och ämnena inläggas
kalla i den från eldstaden aflägsnaste ändan, men frammakas efter hand, som
andra förut inlagda ämnen i den andra ändan vällvarma uttagas, till allt varmare
delar af ugnen, tills de sjelfva framkomma till närheten af eldbryggan, der de
erhålla vällhets och slutligen uttagas. När ett vällvarmt ämne der uttages, så
makas således de andra efter, och det i tillvärmningsrummets bakända härigenom
uppkomna tomrummet fylles derefter genast med ett nytt kallt smältstycke, och
så vidare undan för undan.
Såsom brännmaterial användes i gasvällugnarne på några ställen ännu en-
dast träkol, men vanligtvis blifva de för detta ändamål onödigt goda träkolen
blandade med mer eller mindre stenkol, torf eller ved, och stundom begagnas äfven
något af de tre sist nämnda bränsleslagen ensamt. Allteftersom vällugnarne äro af-
sedda för olika brännmaterial, äro de till sin konstruktion något olika, men fler-
talet af dem utgöras dock af variationer utaf de gamla, af hr G. Ekman konstru-
erade vällugnarne. På sednare tider hafva emellertid dessa mer och mer börjat
utträngas af de Lundinska vällugnarne, som finnas beskrifna i »Jemkontorets
Annaler för år 1860 ’. Dessa utgöras af Siemenska regeneratorugnar i förening
med kondensatorer för bortskaffande af den stora vattenmängden i bränslet, hvilket
nämligen i dessa ugnar utgöres af endast lufttorkad sågspån, ved eller torf.
Effekten utaf en vällugn är ganska olika, allt efter som smältstyckenas ut-
räckning verkställes med hammare eller valsverk, ty i sist nämnda falkvälles ocli
uträckes hela smältstycket på en gång, men när räckningen sker med hammare,
så eger detta först rum med den ena ändan af hvarje smältstycke och sedermera
efter förnyad upphettning med den andra. För vällugn med hammarräckverk
medhinnes 600 till 1,300 ctr i veckan, under det man på samma tid för en med
valsverk förenad vällugn kan uträcka 1,200 till 2,000 ctr. Den i vällugnen per
centner stångjern förbrukade bränslemängden är af enahanda skäl väsendtligt
mindre vid vals- än vid hammar-räckning och varierar i de vanliga vällugnarne
emellan 3,i och 0 kubikfot träkol eller 0,4 till nära 1 kubikfot stenkol. I de
Lundinska vällugnarne åtgå deremot vanligen 3 till 4 kubikfot ved eller 5 å 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
