Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
— Hon är det också, ska jag säga dig, hon
har arbetat sig upp och försörjer oss allihop,
men hon har en ådra av vanvett. Du kan inte
tro, vad jag är rädd, att den ska ge sig till
att flöda upp och översvämma vid den här
jordbävningen.
— Skriver hon? frågade Arvander försiktigt.
För det kunde mycket väl hända, att Allan flöge
på honom, om han alltför beredvilligt ginge med
på hans mors vanvettsådra.
— Om det vore så väl, då vore det ju
oskadligt. Eller om den där ådran vore sån som en
massa människors kristendom eller sedlighet och
fosterlandskärlek, att den runne genom
isolerings-rör av stadig egoism. Men i stället så, vad ska
jag säga, så genomdränker den hela hennes väsen.
Det farliga med henne är, att hon lever som hon
drömmer. Allt hos henne föder handling: glädje,
medlidande, kärlek, vad du vill. Du vet, att hon
är rösträttspamp! Såg du så envist och oberört
hon smålog, när jag varnade henne. Du skulle
sett, hur hon bröts ner och bara blev en våt fläck
vid första stormvarningen. Vet du vad jag tror,
att den här förändringen betyder?
Arvander förstod inte riktigt vart Allan ville
komma med sina psykologiska forskningar.
— Jo, sade Allan, jag kan ju säga det till
dig, för du pratar inte. Och jag är tvungen
att utgjuta mig, för jag känner det förbannat
olustigt. Jag tror, att det betyder, att hon inte
stått ut med att se verkligheten i ögonen, och att
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
