Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
honom böcker och gråtit samma dag han for, efter
det de haft ett långt samtal i salongen.
Förmodligen var det Beats vanliga viktiga prat utan
någon grund, i varje fall en bagatell. Han skulle
ha varit så vacker, och en liten flicka kan väl
gråta en förmiddag. Ingen hade en aning, svor
Beat, mer än hon. Beatrice erinrade sig nu, hur
hon och Agneta en gång mött en ung man som
tagit av hatten, han såg verkligen frappant bra
ut, och hon hade frågat vem det var. Agneta
hade svarat utan rodnad, utan darrning: å, bara
en montör. Beatrice var säker för Agneta. Men
Victor hade tappat tyglarna fullkomligt. — En
sån hund, en sån lymmel, röt han, om jag bara
hade honom här! Och vet du vem det är? En son
till arvtagerskan på Brantarp, fru Ingår
Gunnarson! Passar det inte!
Hustrun hade knappt sett sin man sådan
sedan Agneta en gång råkat ut för en slarvig
tandläkare och fått en inflammation. Något, som
rört de andra familjemedlemmarna, skulle aldrig
tagit honom så. Ett ögonblick tänkte hon: Jag
skulle unnat honom att Agneta varit verkligt kär!
Djupast i hennes själs gömma satt en dunkel
svartsjuka. Agneta, alltid Agneta, aldrig de andra
barnen, aldrig hon själv. Allan hade fått en
bundsförvant, där han minst anade det.
Hon hade försökt i går kväll att vinna
Victors öra för möjligheten att få testamentet
förklarat ogiltigt och pengarna tillbaka. Men han
hade varit så ointresserad.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
