Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
Men Ingår undrade vid sig själv, hur mycket
hon skulle behöva uppleva för att lära sig, att
människor är kalla och tröga, även i ungdomen,
och låter sina vänner ligga i sitt blod.
— Är någon mer insjuknad? frågade hon, ty
hon hade i detta sammanhang kommit att tänka
på att hon förut alls icke ägnat någon oro åt
den saken.
— Ja, upplyste Arvander, hans båda
sidokamrater. Men de fick ju vård tidigare.
Doktorn insåg, att det var farligt nu. Och han
var nog riktigt rädd, för skulle de dö med, så
råkade han väl ut.
— Är det inte nog med en?
— Nu är vi framme, fru Ounnarson.
— Tack för att kandidaten följde med.
Han tvekade litet, och började knäppa upp
sin vita päls, medan Ingår darrande stödde sig
mot lasarettsmuren.
— Jag har en blomma här, sade ha,n och
drog fram ett silkespapper, som jag ville be,
han var min allra bästa vän — —
— Kanske kandidaten vill följa med in?
— Ja, om jag inte stör — —
Så stodo de båda inför honom: en ung
krigare, som aldrig nalkats en död, och en kvinna,
som hade många dödsbäddar bakom sig i sitt
liv och som nu för andra gången stod vid ett
barns kista. Men båda med samma känsla av
att stå vid gränsen, muren, vid det som män-
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
