Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 1 - Om beskickningar och deras uppgörande. Historisk återblick, av J. A. Leffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Det ålåg masmästaren att i varje särskilt fall bedöma, huru stor
limtillsats som erfordrades.!)
När kalkstenen, efter att hava blivit bränd till CaO högre upp i
masugnspipan, i dess nedre delar förenar sig med SiO, till CaSiO,,
utvecklas som bekant värme (319 kalorier pr kg CaO enligt Grabe i
Bihang till Jernkontorets Annaler 1917, sid. 401). Denna värmeutveck¬
ling hade man redan på den tiden iakttagit, och man tillskrev av den
orsak limmen en uppvärmande kraft?) — något, som kan förtjäna att här
i förbigående omnämnas.
Det har förut framhållits, att man icke alltid fick malmen fullstän¬
digt reducerad, och att man på den grund förlorade en del järn. En
ytterligare förlust av järn vållades ofta av slaggernas trögsmälthet,
som åstadkom, att en hel del järn i form av kulor medföljde slaggen
vid dess utrinnande ur masugnen. Tillsammans kunde dessa båda för¬
luster i vidriga fall uppgå till 6—8 « och däröver.?) Något liknande
torde i våra dagar knappast förekomma på andra håll än ibland vid
masugnarna för wallontackjärn.
Mangans förmåga att »disponera järnet till stålart> hade man sig
bekant, men om anledningen därtill svävade man i okunnighet.)
Om rika malmer hade man den uppfattningen, att de lämnade ett
mindre starkt och mindre tätt gjuttackjärn än fattiga, och man ansåg
att det starkaste järnet vanligen erhölls, när malmblandningens järn¬
Halt var 30—35-2.5)y
Vid uppsättningen på kransen vägdes malmen mycket sällan; man
satte på ett visst antal »skoflar» på en viss, till volymen bestämd kol¬
sättning. Det fanns emellertid redan nu en och annan masugn, som
var försedd med kransvåg för malmen. ")
Det förut anförda ådagalägger till fullo, att tackjärnstillverkningen
i vårt land i början av 1800-talet bedrevs mera som en på erfarenhet
än som en på vetenskaplig grund baserad handtering. Likaså ha vi
funnit, att man vid uppsättningen av malmen på masugnarna arbetade
ganska primitivt och på ett sätt, som lämnade åtskilligt övrigt att
önska.
Ett väsentligt hinder för god drift, tekniskt sett, var sedan gammalt
den seden, att varje andelsägare i en hytta blåste sitt rede (malm och
träkol) för sig utan hänsyn till den föregåendes eller efterföljandes.
Det var ju under sådana förhållanden ofta omöjligt att påräkna lämp¬
1) Garney, Svenska Masmästeriet, 1816, sid. 60.
2) 3 s > , AE ? 61 .
3) d ä » » äh iir DET AA AR
$) > å > $ BENSON
5 > g » > » + , 34.
2 TR > > FYN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
