Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 9 - De svenska valsverkens elektrifiering. En historisk översikt av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växelströmmen blivit den förhärskande formen av den på det ena eller
det andra sättet primärt alstrade elektriska energien. Hos oss hade
hittills den elektriska kraften betingat ett relativt lågt pris och man
hade, som av det föregående framgått, i allmänhet nöjt sig med enkla
drivanordningar — enkla eller kaskadkopplade asynkrona trefasmotorer
— billiga i anskaffning och underhåll, men medförande en låg
verkningsgrad och en dålig effektfaktor och för övrigt endast medgivande
en begränsad hastighetsreglering. I utlandet hade man däremot tidigt
insett vikten av att ekonomisera och förbättra sina anläggningar och
därför vid enkla motorer börjat att under själva valsningen för hand
eller på automatisk väg reglera eftersläpningsmotståndet. Härigenom
kunde man till en viss grad utjämna belastningsspetsarna och minska
eftersläpningsförlusterna. I stället för motoraggregat enligt
kaskadpolomkopplingsprincipen använde man sedan ett fertal år tillbaka
asynkronmotorer, vilkas eftersläpningsenergi antingen överfördes i
mekanisk energi, som omsattes på valsaxeln eller också, omformad till
krattnätets spänning och periodtal, återfördes till detta. Vid dessa
anordningar, i vilka ofta ingick en omformning av eftersläpningsenergien
till likström, kunde man utom den förbättrade verkningsgraden även
erhålla en mjuk hastighetsreglering och möjlighet att hålla effektfaktorn
i närheten av cos φ = 1. Givetvis blev däremot den elektriska
utrustningen avsevärt dyrare än de enkla motoraggregaten. Detta torde
också vara anledningen, varför dylika mera eleganta drivanordningar,
trots att de vid ett flertal av våra nyanläggningar varit starkt påtänkta,
ej förrän på senare år kommit till utförande.
År 1916 fingo vi nöjet att inregistrera den första elektriska
drivanordningen av detta slag i de svenska valsverkens historia. Föregående
år hade Klosters Aktiebolag beslutat sig — icke minst på grund av de
stegrade stenkolsprisen — att övergå från sin gamla ångmaskinsdrift
för valsverken till elektrisk drift och för detta ändamål från Statens
Älvkarlebykraftnät abonnerat elektrisk energi för sina järnverk vid
Stjärnsund och Långshyttan. Speciellt skulle ett å det förra stället
befintligt finverk och ett å det senare beläget götverk elektrifieras.
Som utslagsgivande faktorer vid val av drivanordningar för dessa båda
valsverk voro dels verkningsgraden, vilken med hänsyn till strömpriset
skulle vara så hög som möjligt, och dels möjligheten att erhålla en
hastighetsreglering i förhållandet 1:2, vilket relativa varvtalsområde
var erforderligt, för att valsningen skulle kunna försiggå lika bra som
vid den gamla ångmaskinsdriften. De drivanordningar, som kunde
ifrågakomma, voro: kaskadkopplade asynkrona trefasmotorer med
polomkoppling, en anordning såsom vid Smedjebacken med omformning till likström
i en enankareomformare, växelströmmens omformande till likström enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
