Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Men på stranden, då de svarta, vilkas tjänstetid var
ute, kommo med sina krämarlådor på huvudet för
att fara med Arangi, var ett tillfälle då negerjakt inte
var farlig. Man kunde göra upp gamla
tnelianha-vanden, och det var den sista möjligheten, ty de
svarta som reste med Arangi kommo aldrig tillbaka.
Senast i morse t. ex. hade Biddy, som inte glömt
att hon en gång i hemlighet fått prygel av Lerumie,
huggit tänderna i hans nakna vad och slungat
honom sprattlande ner i vattnet med krämarlåda och
alla jordiska ägodelar och sedan skrattat åt honom,
säker på beskydd av mister Haggin, som drog på
munnen åt episoden.
Och så fanns det vanligen minst en negerhund
ombord på Arangi, som Jerry och Michael kunde
skälla sig hesa på från stranden. En gång hade
Terrence, som var nästan så stor som en
Airedale-hund och fullt så modig —- Terrence storkaxen, som
Tom Haggin kallade honom — ertappat en sådan
negerhund med att olovligt beträda stranden och
hade givit honom ett präktigt kok stryk, varvid Jerry
och Michael och Patsy och Kathleen, vilka levde på
den tiden, hade hjälpt till med många gälla skall
och vassa nyp. Jerry hade aldrig glömt hur härligt
det var att känna munnen full av hår — som
obestridligen luktade hund — den enda gången han
lyckades ge ett hugg. Negerhundar voro hundar
— han erkände dem som släktingar, men de
voro i alla fall olika hans egen herrskapsras, olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
