Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
lovart, där Arangi är skyldig för aderton. Jag
värvade dem för Aolo, och som de voro kustbor
sattes de ombord på »Sandflugan», som förliste på väg
till Santa Cruz. De ha väldiga fordringar på mig
där borta i lovart, så att den som kunde kapa åt sig
mitt huvud bleve då rik som en Carnegie!
Hundrafemtio svin och massor av snäckpengar har den där
byn samlat på hög åt den som kan få mig fast och
lämna ut mig.»
»Vi ha inte sett slutet än», brummade Haggin.
»Ni kan vara lugn», lydde det muntra svaret.
»Ni talar som Arbuckle gjorde», sade Haggin
ogillande. »Det var inte få gånger jag hörde honom
skrävla så där. Stackars Arbuckle. Han var den
tvärsäkraste och försiktigaste karl som någonsin har
handskats med negrer. Han gick aldrig till kojs
utan att strö ut en låda nubb på golvet eller också
bredde han ut tillskrynklade tidningar. Jag kommer
mycket väl ihåg — vi lågo i samma hytt den
gången på »Florida» — att en stor katt jagade en
kac-kerlacka in bland tidningarna. Det blev piff paff
puff, sex skott och det två gånger om, med hans
båda stora ryttarpistoler, och hytten blev perforerad
som en sil. Katten strök med. Han kunde skjuta
i mörkret utan att sikta, han skötte trycket med
långfingret och riktade in pistolen med pekfingret tryckt
mot pipan.
»Nej, min hedersvän, han var en riktig
storskräv-lare, var han. Den neger var inte född som skulle
knipsa huvudet av honom. Men de gjorde kål på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
