Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
stod nere i kajuttrappan med ögonen i jämnhöjd med
dess översta kant.
För Jerry var Borckman nu lika litet en gud som
han själv var en släthårig irländsk terrier. Båda
hade glömt den miljon år som lämnat efter sig
svagare och mindre outplånliga märken än dem de
mottagit före denna miljon år. Jerry kände ej till rus,
men han kände till oridderlighet, och den väckte hans
raseri. Borckman bar sig fumligt åt då han skulle
avslå Jerrys nästa angrepp och fick bägge sina
händer sargade innan han hunnit slunga ut valpen på
däcket igen.
Jerry kom tillbaka. Som ett vrålande djur i
djungeln tjöt han ut sin ilska. Men han jämrade sig ej.
Ej heller ryggade han undan för slagen. Han gick
blindt på, bemödande sig att möta slaget med sina
tänder. Sista gången slungades han bort så
våldsamt att han stötte sidan hårdt mot relingen, och
van Horn ropade:
»Låt bli det där, Borckman! Låt valpen vara!»
Styrmannen vände sig om överraskad. Van Horns
skarpa, befallande ord ropades ut över en miljon år.
Borckmans av vrede förvridna ansikte gjorde en
fåraktig, urskuldande grimas, och han mumlade: »Vi
bara lekte», då Jerry kom tillbaka, tog ett språng i
luften och borrade tänderna i den fientliga handen.
Borckman flög genast och besinningslöst tillbaka
över årsmiljonen. En tillämnad spark ådrog honom
en skråma på smalbenet för besväret. Han svor ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
