Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Och Bashti såg ännu mera. Först såg Jerry sig
omkring efter sin fiende, morrande och med rest ragg.
Sedan fick han i stället för sin fiende se kaptenens
huvud och kröp fram till det och älskade det, kysste
med tungan de hårda kinderna, de slutna ögonlocken
som hans kärlek ej kunde öppna, de orörliga
läpparna som aldrig mera skulle uttala något av de
smekord de så ofta brukat rikta till den lilla hunden.
Sedan slog Jerry sig ned i djup förtvivlan framför
kaptenens huvud, satte upp nosen rakt i vädret och
tjöt länge och sorgset. Slutligen kravlade han sig,
utpinad och modfälld, ut ur huset och återvände till
sin husbonde djävulsdoktorns hus, där han i drygt
tjugufyra timmar vakade och sov och drömde
sekellånga onda drömmar.
Sedan var Jerry alltid rädd för Bashtis halmhydda.
Han var icke rädd för Bashti. Hans rädsla kunde
ej uttryckas i tankar och ord. I detta hus fanns det
intet som en gång hade varit kaptenen. Det var en
symbol för den sista livskatastrofen, varav ett
dunkelt medvetande fanns inrotät i varje fiber i hans
kropp, tack vare seklers arv. Somofolket hade tagit
ut ett steg framför detta Jerrys längsta steg och
hade genom att betrakta döden fått en föreställning
om att de dödas andar ännu levde i osynliga och
översinnliga nejder.
Sedan dess hatade Jerry Bashti bittert som en
livets herre, vilken ägde kaptenens intet och lade
det i sitt knä. Jerry tänkte det inte medvetet. Det
var helt dunkelt och svävande, en sensation, en känsla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
