Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
längre på sig själv som Jerry, utan i stället som
vilket namn som helst som lät trevligt och vänligt.
Hans stora missräkning (om »missräkning» kan
återge ett omedvetet uteblivande av något som man
väntat) var språket. Ingen ombord, ej ens Harley
och Villa, talade Nalasus språk. Hela jerrys stora
ordförråd, hela hans duktighet att använda det, som
skulle ha gjort honom till ett underverk bland alla
hundar i fråga om språkskicklighet, var bortkastat
på Arielfolket. De talade ej, de hade ej ens någon
aning om tillvaron av det stenografiska
voff-voff-språk Nalasu hade lärt honom och som, sedan
Nalasu var död, Jerry var den ende i världen som
kände till.
Förgäves försökte Jerry det på kvinnoguden. Där
han satt på huk med framsträckt nos och hon höll
hans huvud mellan bägge sina händer, kunde han
tala och tala i oändlighet och aldrig få ett svar av
henne. Med små gnällande läten och voff-voff och
brummande ljud nere i halsen försökte han få fram
litet av vad han hade att berätta. Hon var nära att
smälta bort av sympati, hon höll sitt öra så nära
hans vältaliga mun att hon nästan dränkte honom i
svallet av sitt doftande hår, men ändå uppfattade
hennes hjärna ingenting av vad han sade, fastän
hennes hjärta säkerligen förstod hans mening.
»Kan du tänka dig, min herre och man!»
utropade hon. »Hunden talar. Jag förstår att han
talar. Han berättar mig hela sin historia. Hela hans
levnadshistoria är min, om jag bara kunde förstå den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>