Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Födelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förblef upplyftad; och jag såg flodens vatten,
och kiden böjde sig ned för att dricka, men
de drucko icke; och allt, hvad som ville
framåt, hölls tillbaka». Men af denna plötsliga
stillhet och tystnad i en bäfvande natur,
af vädersolarne och den hemlighetsfulla glans,
som sken öfver en stor del af verlden, af
denna barnafödelse utan smärta, af denna
fortfarande jungfrudom, af denna tillbedjan,
som egnades barnet i krubban af knäböjande
oxar och åsnor, af denna röst, hvarmed
barnet straxt efter sin födelse underrättade sin
moder, att han var Guds son, af dessa och
många andra under, som rotfäst sig i den
äldsta traditionen, finnes intet spår
någonstädes i nya testamentet. Menniskofunder
äro vidt skilda från Guds uppenbarelser. I
hans verk är der intet hastande, intet
rastande, ingen trötthet, intet afbrott; allt,
hvad han gör, sker under högtidlig tystnad
och kan endast ses vid skenet af det ljus,
som lyster stilla i mörkret, och »som visar,
huru allt går långsamt och efter hand till
mognad». »De omätliga djupen i Guds
rådslut», har någon sagt, »rördes; det stora
djupets källor utbrusto; folkens salighet
flödade fram; men på ytan af det menskliga
samhället syntes endast det sakta droppande
vattnet; de menskliga tingen gingo sin jemna
gång, och hvar och en skötte sina egna små
bestyr.»
Huru länge den jungfruliga modren och
hennes heliga barn stannade qvar i denna
grotta eller kreatursinhägnad, kunna vi icke
säga, men förmodligen var det icke så länge.
Det ord, som återgifves med »krubba» i
Luc. 2: 7, är af en mycket obestämd mening;
med visshet kunna vi blott säga, att dermed
förstås en plats, der kreatur fodrades. Det
är antagligt, att trängseln i khanen icke
fortfor så länge, och att allmän mensklig
välvilja snart nog anskaffat en mera passande
tillflyktsort för moder och barn. De vise
männen, såsom vi se af framställningen hos
Mattheus, besökte Maria »i huset» (Matth.
2: 11). Men vid dessa obetydliga biomständigheter
lägga evangelierna föga vigt. Lucas
är den ende, som i fråga om slika ting, är
mera fullständig, och den egendomliga
ljuflighet, det nästan idylliska behag och den
lugna ton af ädelt förtigande, som utmärker
hans berättelse, synes tydligen gifva vid
handen, att han, om ock blott delvis, hört, hvad
han förtäljer, af Marias egna läppar. Det
är i sanning svårt att föreställa sig, från
hvem det annars skulle hafva kommit, ty
mödrar äro de, som naturligast kunna
beskrifva, hvad som rör den tidigaste
barnaåldern; och det är egendomligt att finna i
sjelfva stilen den »färgläggning af en qvinnas
minne och en qvinnas uppfattningssätt»
framträda, hvilken vi just i skildringen af
dessa förhållanden finna så naturlig. För
den, som gifvit fria tyglar åt sin fantasi,
skulle de minsta tilldragelser hafva kräft en
beskrifning; för Maria åter skulle de hafva
synts platta och utan betydelse. Andra
kunde uti dessa ting se något underbart,
men hos henne hade all undran upphört för
den ena stora öfverväldigande uppenbarelsen,
det ena allt genomgripande medvetandet.
Om sådana ting kunde hon icke lätteligen
tala; »hon behöll alla dessa ting, betraktande
dem i sitt hjerta» (Luc. 2: 19).
| 7. Mynt från Herodes den Stores tid. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
