Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Frambärandet i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett sådant dröjsmål skulle varit en
kränkning, låt vara af omständigheterna betingad,
af den levitiska lagen (3 Mos. 12: 1—8), så
innefattar ett sådant antagande tillika, att
reningen blifvit en längre tid uppskjuten,
hvilket åter motsäges af det tvenne gånger
upprepade uttrycket hos Lucas (2: 22. 39),
eller ock förutsättes, att fyrtio dagar varit
tillräckliga både för de vise männens resa
från »österlandet» och för flykten till och
från Egypten. Än mer, det innebär den
ytterliga osannolikheten, att den heliga familjen
skulle återvändt till Jerusalem — en stad
som blott låg en enda mil aflägsen från
Bethlehem.— endast några få dagar efter
en så förfärlig tilldragelse som det af
Herodes föröfvade barnamordet. Ehuru intet
antagande kan vara fullkomligt tryggadt för
invändningar, hvilka härröra från vår
okunnighet om de närmare omständigheterna,
synes det likväl tämligen säkert, att flykten
till Egypten, och hvad dermed sammanhänger,
skett först efter frambärandet i templet.
Under fyrtio dagar fick således den heliga
familjen i stilla tillbakadragenhet vistas i
Bethlehem, denna ort, som var så minnesrik,
och till hvilken så många af deras egen
slägts traditioner anknutit sig.
Om omskärelsen hafva de apokryfiska
evangelierna intet att förtälja, om man
undantager en mycket osmaklig dikt i det arabiska
evangeliet om Kristi barndom. Detta var
icke heller en tilldragelse, som kunde vara
af intresse för sådane, som ville inlägga sina
egna inbillade lärosatser i den heliga
historien. Men för de kristne har den sin
egendomliga höga betydelse. Den visar, att
Kristus icke var kommen till att upplossa lagen
utan till att fullborda den. Så höfdes det
honom att uppfylla all rättfärdighet (Matth.
3: 15). På detta sätt led han redan såsom
barn smärta för vår skull för att lära oss
den andliga omskärelsen, hjertats omskärelse,
öfvervinnandet af alla våra köttsliga
begärelser. Likasom solnedgången i vester
sprider ett återsken ända till himlaranden i öster,
så är Bethlehem ett förspel till Golgatha, och
det är, som om barnets krubba blifvit färgad
röd genom ett återsken från försonarens kors.
Detta var också den dag, på hvilken Kristus
först offentligen emottog det namnet Jesus,
med hvilket engelen Gabriel redan förut hade
förkunnat att han skulle varda nämd. »Jesus»
är den svenska formen af den grekiska
omskrifningen af det gammaltestamentliga
»Josua», hvilket namn betyder »Jehova är
frälsning». På denna tid var det ett ytterst
vanligt namn hos judarne. Det var dem kärt,
derföre att det burits af honom, som förde
dem till den segerrika besittningen af det
förlofvade landet, och af den öfversteprest,
som anförde de landsförvista, då de
återvände hem från Babylon. Men härefter var
det ämnadt att icke allenast för judarne
utan för hela verlden ega en oändligt högre
betydelse såsom det namn, Guds son bar
här på jorden. Det hebreiska »Messias» och
det grekiska »Kristus» voro namn, hvilka
utmärkte hans embete såsom den smorde
profeten, öfverstepresten och konungen; men
»Jesus» var det personliga namnet, hvilket
han bar såsom den der »förnedrade sig sjelf»
för att blifva ibland syndiga menniskor en
menniska utan synd.
På fyrtionde dagen efter födelsen, före
hvilken tid hans moder icke fick lemna huset,
framställde sig jungfrun med sitt barn i och
för reningen i Jerusalems tempel. »Då»,
säger Bonaventura, »förde de templets Herre
till Herrens tempel». Det vanliga offret vid
ett sådant tillfälle var ett årsgammalt lam
till brännoffer och en ung dufva eller en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
