Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Jesu barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock af andra omständigheter veta, att de i
sjelfva verket voro — påverkade af samma
förutfattade meningar som vi sjelfva; derföre,
hade der funnits några lysande tilldragelser,
som utmärkt vår frälsares barndom, skulle
de såsom ärliga vittnen icke försummat att
förtälja oss dem, och hade de å andra sidan
icke varit ärliga vittnen, skulle de — der
några sådana tilldragelser icke förefunnits i
verkligheten — helt säkert uppdiktat dem.
Men Guds vägar äro icke såsom menniskors
vägar, och emedan den sanning, hvilken
evangelisterna genom sjelfva sin tystnad vilja
meddela oss, är en uppenbarelse af Guds
vägar och icke af menniskors, råkar, hvad
vi här få inhemta, i strid med hvad vi af
oss sjelfva skulle hafva föreställt oss; vi
känna oss missräknade i afseende på våra
önskningar, för så vidt vi icke ställt oss
under inflytandet af en högre upplysning.
Men å andra sidan se vi dock här
uppfyllelsen af den gamla profetians ord: »Han
rinner upp för honom såsom en vidja och
såsom en rot utur torr jord» (Jes. 53: 2);
det blifver vid hvad apostelen betygar: »Han
förnedrade sig sjelf, tagande på sig en
tjenares skepelse, och vardt likasom en annan
menniska och i åthäfvor funnen som en
menniska» (Filipp. 2: 7).
Vi behöfva endast vända oss till de
apokryfiska evangelierna för att finna, huru vidt
skilda de menskliga föreställningssätten äro
från den gudomliga verkligheten. Der få vi
se, huru kristendomens fabeldiktare, så väl
de heretiske (irrlärige) som de ortodoxe
(renlärige), i det de följa sin naturliga och
oandliga böjelse, omgifva Kristi barndom med ett
skimmer af underverk, som gör den
häpnadsväckande, skräckingifvande, onaturlig och
frånstötande. Att våra fyra evangelister voro
ledde af Guds ande, i det de berätta oss,
huru han lefde, i hvilken Gud uppenbarade
sig för menniskorna, derpå hafva vi utan all
fråga ett talande bevis i den omständigheten,
att ingen med ohelig hand eller bristande
vördnad, jngen, som gifvit fria tyglar åt sin
inbillningskraft, kunnat vidröra denna
gudomliga och fullkomliga bild utan att försämra
och vanställa den. Vare sig de apokryfiska
skriftställarne menade, att deras legender
skulle anses såsom skildringar af verkliga
förhållandet eller såsom dikter, ett är
åtminstone visst, att de i de flesta fall trott sig
fläta en ärekrans kring Kristi panna. Och
likväl, huru tjena icke deras berättelser
endast att förminska, vanhedra och misstyda
honom! Huru oändligt upphöjd är den ädla
enkelhet, som utmärker den evangeliska
tystnaden, framför alla dessa teatraliska
beskrifningar på en barnslig och meningslös
allmagt, af hvilka de apokryfiska
framställningarne öfverflöda! De menade sig ära Kristus,
men inga menskliga hugskott kunna ära
honom; den, som uppdiktar något om honom,
förminskar endast hans storhet; han
sammanblandar de svaga, ofullkomliga och irrande
menskliga hugskotten med Guds majestätiska
och outransakliga vägar. Pilten Jesus, sådan
han i evangelierna skildras, är okonstlad,
mild, lydig och ödmjuk; han är underdånig
sina föräldrar; han är endast upptagen af
de sysselsättningar, som tilllhöra hans ålder
och lefnadsställning; kärleksfull emot alla,
är han ock älskad af alla. Han känner redan
tidigt Gud såsom sin fader, och öfver honom
hvilar Guds välbehag såsom solljuset om
morgonen och såsom himmelens dagg.
Men huru olika framställes icke barnet
Kristus i det apokryfiska nya testamentet!
Han skildras der såsom lidelsefull, retlig,
framfusig och hämndlysten. En del af de
under, som der berättas om honom, äro rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
