Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hemmet i Nazareth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trasor klädd fattigdom, som lyckligtvis är
sällsynt och så godt som aldrig tvingar sig
på någon, utan den hederliga fattigdom, som
är så mångas lott här i verlden, och som,
ehuru den gör försakelser och umbäranden
af mångahanda slag nödvändiga, dock aldrig
låter oss behöfva sakna vårt torftiga
uppehälle. Den idumeiska dynasti, som hade
inkräktat Davids tron, kunde för sin del lägga
i dagen en förderfvad hellenisms lysande
laster och utveckla det glittrande prålet af
en i nedgång stadd civilisation; men han,
som kom att vara allas vän och frälsare på
samma gång som allas konung, han upptog
och gaf sin stadfästelse åt sitt folks bättre,
renare och enklare traditioner och seder,
han valde den lefnadsställning, i hvilken den
ojemförligt större delen af menskligheten
alltid har och alltid skall lefva.
2. I menniskans naturliga, oupplysta sinne
har der alltid funnits en viss kärlek till
sysslolöshet, en benägenhet att anse den såsom en
högborenhetens företrädesrätt, ett begär att
låta arbetet endast vara en de ringes och
läges sak för att sedan stämpla det såsom
något underordnadt och föraktligt. Men vår
frälsare har velat visa oss, att arbetet är
någonting ädelt och godt, att det är lifvets
salt, att det är manhaftighetens gördel, att
det är välgörande för både kropp och själ.
Derföre arbetade Kristus, verkande med sina
egna händer, i det han förfärdigade plogar
och ok åt dem, som voro i behof af sådana.
Just det, som väckte försmädelsens åtlöje
hos en Celsius, eller att han, som kom att
frälsa verlden, skulle vara en timmerman,
har varit verlden till outsäglig välsignelse;
ty huru älskligt, huru väl passande var icke
ett sådant exempel af ödmjukhet hos honom,
som var kommen att omskapa
samhällsförhållandena och göra alla ting nya.
3. Och än mer, af denna långa tystnad,
af denna stilla tillbakadragenhet, af detta
enformiga och på yttre händelser så fattiga
lif skulle vi lära oss att se bort från allt
yttre, af hvad slag och namn det vara månde,
då det gäller att bedöma en menniskas
egentliga ställning till Herren Gud. Verlden för
sin del fäster knappast afseende vid något
annat lif än det, som förts af dess hjeltar
och välgörare, dess store lärde eller lysande
härförare. Men sådane kunna dock aldrig
utgöra annat än ett ringa fåtal bland
menniskorna. Deremot måste de fleste ibland
oss likna sitt lif vid en af dessa oräkneliga
regndroppar, som falla på heden, i öknen,
eller på berget, eller vid en af dessa
oräkneliga snöflingor, som smälta i hafvet De dö,
och knappast hafva de dött, förrän de äro
förgätna; några få år förgå, och namnen
börja utplånas på deras grafstenar, och om
ock bokstäfverna ännu äro läsliga, skola dessa
dock icke sällan hafva svårt att återkalla de
döde i deras minne, som stå på deras
grafvar. Äfven ganska vanliga och medelmåttiga
menniskor äro benägna att tro sig sjelfva
hafva icke litet att betyda eller vara rent af
oumbärliga, ändock icke ens den störste man
kan anses så nödvändig, att icke verlden
skulle gå sin jemna gång äfven honom
förutan; ja, efter en ganska kort tid är ju det
enda, som återstår äfven af den störste, rätt
och slätt en grönskande kulle på hans graf.
4. Jemförelsevis obetydlig är och måste
den lott vara, som är bestämd för de allra
flesta ibland oss, och mången skulle deraf
kunna frestas att tänka, att då han i sjelfva
verket så litet betyder och så föga förmår
uträtta, han intet bättre skulle kunna göra
än äta och dricka för att sedan dö. Men
Kristus kom för att öfvertyga oss, att hvad
som, jemfördt med annat, kan förefalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
