Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Johannes' döpelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
predikarens af vrede och förtrytelse darrande röst
inträngde i deras öron, kunde de redan af
den mörka hyn, det oklippta håret, de hårdt
sammanpressade läpparne, lädergördeln och
manteln af kamelhår[1] sluta till, att de här
hade inför sig en verklig man i hela hans
naturliga storhet och kraft, en man, som lik
den stränge profeten, hvilken var hans
motbild, skulle stå utan häfvan inför en
purpurklädd Achab och afgudisk, otuktig Isebel.
Och alla kände för öfrigt hans lif. Det var
bekant, att hans dryck var flodens vatten
och hans mat gräshoppor[2] och vild honung[3].
Man märkte hos honom denna
öfverlägsenhet, som alltid är frukten af en fullkomlig
sjelfförnekelse. Den som kan sätta sig öfver
menniskors vanliga äregirighet, han kan ock
sätta sig öfver deras vanliga räddhåga. Om
han har litet att hoppas af sina
medmenniskors gunst, har han ock litet att frukta
af deras misshag; han har ingenting att
vinna genom att förnedra sig till krypande
smicker, men också ingenting att förlora
genom att fritt gifva luft åt en rättmätig
harm. En sådan man är hufvudet högre än
sina bröder; han står likasom på en
solbelyst höjd, der luften andas idel frid och
renhet; hans ögon skymmas ej af de
dimmor, som omtöckna de andras blickar; hans
lugn störes ej af de små omsorger, som oroa
deras lif.
Icke underligt, att en sådan man snart
nog skulle blifva känd såsom en magt i
folket. Hastigt utspriddes också vida omkring
ryktet derom, att det i Juda öken lefde en
man, hvars glödande vältalighet var väl värd
att höra, en man, som i sina uttryckssätt,
påminde om profeten Jesaja[4] och i sitt lif
om profeten Elias. En Tiberius befläckade
vid denna tid kejsarkronan med sina
nedrigheter; en Pontius Pilatus bragte genom sina
oförsyntheter, grymheter, utpressningar och
blodbad ett fanatiskt folk i harnesk emot
sig; Herodes Antipas föregick sina lätt ledde
undersåtar med det föga efterföljansvärda
exemplet af beräknad trolöshet och otyglad
lusta; Kaifas och Hannas delade sinsemellan
de högsta förrättningarne inom ett
prestadome, som de vanhedrade. Men ryktet om
den nye profeten stod dock icke i något
sammanhang med politiska förhållanden
sådana som dessa; de lärdomar, han hade att
meddela, voro af ett djupare och
allmängiltigare innehåll, de rörde nämligen
ingenting mindre än menniskans rätta ställning
till Gud och bröderna. För alla dem, som
kommo till honom, de må nu hafva tillhört
hvilken samhällsklass som helst, var hans
predikan praktiskt undervisande, på samma
gång den gick dem oförskräckt på lifvet och
icke skydde att blotta svaghet och synd. Så
kom sig, att fariseer och sadduceer,
skriftlärde och soldater, prester och publikaner,
alle trängdes omkring honom för att lyssna
till hans ord[5].
Platsen, der han predikade, var den vilda,
ogästvänliga ödemark, som sträcker sig söder
om Jericho och öfvergångsställena öfver
Jordan till det Döda Hafvets stränder. Denna
trakt stod af gammalt icke i synnerligt godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
