Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. De förste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanträngdt i de lugnt pröfvande orden: »Hvad
söken I?»
Detta var mer, än de båda unge
galileiske männen genast kunde besvara, kanske
mer, än de ens kunde förstå och begripa,
och dock visar deras svar, att de på fullaste
allvar kände sig dragne till honom. »Rabbi»,
sade de — och denna titel, som vittnade
om vördnad och innebar en hedersbetygelse,
lade i dagen, huru djupt intryck hans
personlighet gjort på dem — »hvar vistas du?»
Hvar det var, veta vi icke. Kanske var
det i någon af dessa tillfälligt uppförda
succôth eller hyddor af hopflätade palm- och
terebintgrenar, hvilka ensamma torde hafva
beredt tak öfver hufvudet åt de
hundradetals menniskor, som strömmade ut till
Johannes i öknen för att låta sig döpa af
honom. »Han sade till dem: Kommen och
sen!» Åter ord, som i sig sjelfva äro helt
enkla och nära till hands liggande, och som
icke tyckas säga så synnerligen mycket, ehuru
de förekomma i den heliga skrift på
åtskilliga ganska betydelsefulla ställen (jfr Joh.
11: 34; Ps. 66: 5 o. s. v.). Men aldrig
frambragte de väl en mera gripande verkan än
nu. De unge männen kommo och sågo, hvar
Jesus vistades, och som klockan redan var
fyra på eftermiddagen[1], stannade de der
den dagen och förmodligen äfven den
följande natten; men innan de lade sig att
sofva, hade de väl i sitt innersta hjerta känt
och förstått, att himmelriket var kommet,
att långa århundradens hopp ändtligen gått
i fullbordan, att de hade stått inför honom,
efter hvilken alla folk längtansfullt väntat.
De hade sett honom, som var en större prest
än Aaron, en större profet än Moses och en
större konung än David, honom, som var
den rätta stjernan i Jakob och spiran i
Israel.
Den ene af desse tvenne ynglingar, som
först kommo till Jesus, var Andreas. Den
andres namn förtiges; ty denne andre var
ingen annan än berättaren sjelf, den
lärjungen, som Jesus älskade, evangelisten
Johannes. Icke underligt derföre, att denna
tilldragelses minsta biomständigheter ända till
sjelfva timmen på dagen voro outplånligt
förvarade i hans minne in i hans sena
ålderdom.
Andreas’ första omsorg var nu att
uppsöka sin broder Simon och omtala för
honom, hvem han funnit. Han förde honom
till Jesus, och Jesus, fästande på honom sin
genomträngande blick, som kunde skåda in
i hjertats innersta tankar, såg hos den
fattige fiskaren både hans hela svaghet och
hans upphöjda storhet, och i det han såg
honom, gaf han honom ett nytt namn,
hvilket långt efteråt blef ännu högtidligare
stadfästadt. Han sade till honom: »Du är Simon,
Jonas son; du skall heta Kefas», d. ä. »Du
är Simon, den skygga dufvans son; härefter
skall du blifva såsom klippan, i hvilken
dufvan (församlingen) kan finna skydd.»[2]
Men huru var det möjligt, att desse
galileiske ynglingar, en Johannes med sitt så
eldiga och dock begrundande lynne, en Petrus,
så uppbrusande häftig i sin hängifvenhet och
dock så klenmodig och obeslutsam, kunde
så med ens, så med en enda blick, ett enda
ord, förmås att falla till sin frälsares fötter?
Huru kom det sig, att de så plötsligt likasom
genom en oförmodad ingifvelse kunde i
timmermanssonen från Nazaroth igenkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
