Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. De förste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortgått under nitton århundraden; och då
du ser, huru de alla, allt efter som de
utvecklat sig, allt tydligare syfta till ett enda
herligt mål, som länge varit förutbestämdt
i den gudomliga viljans rådslag — då du
hör din frälsares röst, hans, som icke skriar
eller ropar, och hvars ord dock genom den
himmelska kärlekens oemotståndliga magt
ransakande genomtränga hjerta och njurar
— kanske skall då ock du så småningom
lära dig att låta det olycksaliga tviflet fara
och omsider i lugn förtröstan utbrista i
likhet med den upprigtige och redlige
Nathanael: »Rabbi, du är Guds son, du är Israels
konung.»
Det stolta motståndet hos Nathanael var
snart brutet Jesus, då han såg honom komma,
igenkände genast på hans panna Guds
insegel och sade om honom: »Se, en rätt israelit,
i hvilken intet svek är!» — »Hvaraf känner
du mig?» frågade Nathanael; och då var det
han fick detta in på lifvet gående svar: »Förr
än Filippus kallade dig, då du var under
fikonträdet, såg jag dig.»
Fromme judar plägade esomoftast — en
sed, som för öfrigt gillas af talmud —
uppsöka ett fikonträd för att under dess grenar
hängifva sig åt stilla andliga betraktelser eller
förrätta sin dagliga andakt; och icke hafva
vi orsak att med en del utläggare se något
särskildt betydelsefullt uti den
omständigheten, att apostelen blef kallad ifrån
skuggan af ett träd, som symboliserade judiska
stadgar och judiska traditioner, men hvilket
vid denna tid redan begynt nedtynga den
mark, hvarifrån det hemtade sin näring.
(Jfr 1 Kon. 4: 25; Mich. 4: 4; Sach. 3: 10;
Matth. 21: 20; Luc. 13: 7.) Ty äfven om
någon sådan tanke här skulle vara
berättigad, hvilket vi betvifla — så gerna vi än
erkänna, att det understundom, der det är på
sin plats, kan vara af både nytta och intresse
att med poetisk blick i de enklaste
företeelser kunna uppspåra en allegorisk betydelse
— så är den dock icke ensam tillräcklig för
att förklara det hängifvet trosvissa och
öfverraskande i Nathanaels svar. Hvar och en
måste vid första påseende häpna öfver den
ringa öfverensstämmelse, som här föreligger
mellan orsak och verkan. Huru skenbart
ringa egnade sig denna lugna hänsyftning på
den stilla, ensamma andakten under
fikonträdet för att framkalla denna ögonblickliga
tillgifvenhet, denna aldrig svikande
lärjungatrohet emot Guds son, Israels konung! Ja,
för att finna en verkligt tillfredsställande
förklaring öfver denna så hastigt verkade
öfvertygelse måste vi skåda djupare; vi skola
då tvifvelsutan också i denna skildring se
ett af dessa oefterhärmliga realistiska drag,
som genomgående utmärka den johanneiska
framställningen, och som för månget
sanningsökande sinne utgjort ett af de mest talande
inre bevisen för det fjerde evangeliets äkthet
Det gifvet stunder, då Guds nåd på ett
mera känbart sätt nalkas en menniskas
hjerta, då själen tycker sig likasom, svinga
sig upp på hoppets och bönens örnvingar
till alla himlars himmel, då det förefaller
oss, såsom vore vi upptagna i Guds
omedelbara närhet, der vi se och höra outsägliga
ting. Sådana stunders erfarenheter kunna gå
upp emot ett helt lifs; ty rörelser af ett
sådant slag upphäfva all tidsförnimmelse; de
»göra evigheten till en timme och timmen
till en evighet». I sådana stunder äro vi
närmare Gud än annars; vi tycka oss känna
honom och vara kände af honom; och om
det i en sådan stund vore möjligt för någon
menniska att se in i våra själar, skulle hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
