Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. De förste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de tydligaste och mest ojäfaktiga bevis. Och
en hvar, som i sitt lif har någon erfarenhet
af en sådan stund, då själen firar högtid
med sin Gud, en hvar, som sjelf erfarit denna
genomgripande förändring, då det gamla
varder förgånget, och allting varder nytt, han
torde visserligen icke heller vara främmande
för den upplågande sympati, den djupa
rörelse, som vid det tillfälle, hvarom vi här
tala, genomströmmade Nathanaels hjerta och
kom honom att utan tvekan falla ned på
sina knän med denna hänförelsens
bekännelse på sina läppar: »Rabbi, du är Guds
son, du är Israels konung.»
Vi veta knappast någonting mera om
Nathanael. Han synes hafva varit en af
dessa stilla, tillbakadragna, begrundande
naturer, hvilkas rätta hem icke är här, der
storm och oro råda, utan i fridens himmel.
Hans lif var ett sådant, att verlden icke såg
något deraf, emedan det var »förborgadt
med Kristus i Gud». Men derom kunna vi
vara förvissade, att han ända till sin
dödsdag, ja, ännu under dödsångestens marter,
icke kunnat förgäta dessa Herrens ord, som
visade, att hans frälsare hade »utransakat
honom och känt honom och förstått hans
tankar fjerran». Icke en gång allenast utan
många otaliga gånger under den följande
tiden uppfylldes på honom och hans
medbröder det löftet, att de med trons öga skulle
se »himlarne öppnas och Guds englar fara
upp och neder öfver menniskans son»[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
