261-262 (Jesu Lif)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Den samaritanska qvinnan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

begäran endast framkallade ett uttryck af
öfverraskning och häpnad hos den
samaritiska qvinnan[1]. »Huru kan du, som är en
jude, begära att dricka af mig, som är en
samaritisk qvinna?» (Joh. 4: 9).

Mildt och utan ett enda förebrående ord
säger vår frälsare till henne, att om hon
förstode Guds gåfva — hvarmed väl här i
första hand menas den fria, för alla afsedda
gåfvan af vatten — och hvem det var, som
bad henne gifva honom att dricka, så skulle
hon bedja honom, och han skulle gifva henne
lefvande vatten. Hon pekade på brunnen,
som var hundra fot djup. Han hade ju
ingenting att ösa med; hvarifrån skulle han
få detta lefvande vatten? Och derefter må
hända med ett leende, som förrådde misstro
och nationalstolthet, frågade hon, om han,
som nu talade med henne, väl vore större
än deras fader Jakob, som sjelf gräft
brunnen och druckit af dess vatten[2]. Och dock
måtte der hafva legat något underbart i
Kristi ord, som gjorde ett oemotståndligt
intryck på henne, ty då hon nu tilltalar
honom, sker det med denna vördnadsfulla titel,
hvilken hon vid samtalets början icke hade
aktat skäligt att använda.

Vår frälsare låter sig icke afskräcka af
hennes trånga, på uttryckens bokstaf sig
stödjande uppfattning af hans ord; han
behandlar henne, såsom han hade behandlat
ett liknande oandligt föreställningssätt hos
den lärde Nikodemus, nämligen genom att
nästan omärkligt så småningom draga
hennes tankar uppåt. Hon tänkte på vanligt
vatten, efter hvars drickande man visserligen
blir törstig igen; men han talade om det
vatten, som kunde släcka hjertats brännande
törst, och det icke allenast för denna tiden,
utan som skulle blifva en källa med
springande vatten till evinnerligt lif. (Jfr Jes.
12: 3: »och ösa skolen I vatten med fröjd
utur frälsningens brunnar.»)

Nu var det hon, som blef den bönfallande.
Han hade bedt henne endast om en ringa
tjenst; den hade hon uppskjutit att göra

[1] Jfr Esra 4: 1 ff. Äfven vår frälsare talar om en samarit såsom en »främling» (Luc. 17: 18). Judarne
kallade dem kuthiter eller kutheer efter den babyloniska orten Kutha, som var en af de fem orter, från hvilka
enligt 2 Kon. 17: 24 konungen af Assyrien skickade kolonister till det på invånare öfvergifna Samarien;
att vara er samarit och att hafva djefvulen var för dem snart sagdt liktydiga begrepp; de anklagade
samariterne för att tillbedja örringar och afgudiska amuletter, som blifvit nedgräfda af Jakob under allôn meonenîm
eller »trollkarlarnes ek» (jfr 1 Mos. 35: 4); de förbannade dem i sina synagogor; de tilläto dem icke att blifva
proselyter; de sade, att det att äta deras bröd var lika förkastligt som att äta svinkött; och de påstodo, att
de icke hade någon del i de dödas uppståndelse. — Äfven samariterne å sin sida gå icke heller fria för
beskyllningar af enahanda art, såsom att hafva lagt försåt för judarne, att hafva vilseledt dem genom falska
eldsignaler, att på trots hafva strött ut benknotor i templet i Jerusalem. »Är ni en jude», frågade Salameh
Cohen, den samaritiske öfverstepresten, en nutida resande, d:r Frankl, »och vill dock komma till oss samariter,
som föraktas af judarne?» Salameh Cohen tillade, att de för sin del gerna ville lefva i vänskap med judarne,
men att judarne undveko allt umgänge med dem. D:r Frankl berättar vidare, huru han kort derefter besökte
de sefarediske (spanske) judarne i Nâbulus, hvarvid han frågade en af deras sekt, »om de stodo i någon
förbindelse med samariterne». Qvinnorna drogo sig tillbaka med ett rop af fasa, och en af dem sade: »Har ni
vistats bland dufvodyrkarne?» Jag svarade, att jag det hade. Derpå störtade qvinnorna åter tillbaka med
samma uttryck af motvilja och harm, och en af dem sade: »Tag ett renande bad!»
[2] Josephus säger, att samariterne älskade att åberopa sig på sin härkomst från Jakob, när judarne voro
i lyckliga förhållanden, men att de, då judarne hade att kämpa med olycka och motgångar, förnekade all
slägtskap med dera. Syrachs son kallar dem »det dåraktiga folket» (ho laós ho morós), som bor i Sichem.
Dock föreligger må hända här en ordlek med det gamla namnet Moreh (1 Mos. 12: 6). — »Två folk hatar
min själ, och det tredje, som jag hatar, är icke något folk: de som bo på berget Seir (d. ä. edomiterne),
filisteerne — och det dåraktiga folket, som bor i Sichem» (Jes. Syr. 50: 27. 28).

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Wed Dec 20 20:32:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/jesulif/0151.html

		Jesu Lif / 261-262 (1878) Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|