Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Den samaritanska qvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
män, men den, som hon nu hade, var icke
hennes man[1].
»Då sade qvinnan till honom: Jag ser,
att du är en profet.» Men från hennes egna
lefnadsomständigheter — vid hvilka hon af
lätt förklarliga skäl så litet som möjligt ville
uppehålla sig — flyger hennes tanke till den
stora fråga, hvilken dagligen afhandlades
med en sådan häftighet mellan medlemmarne
af hennes stam och hans, som nu talade
med henne, och hvilken fråga mer än någon
annan bidragit till grundläggandet af den
bittra fiendskap, som nu rådde mellan de
båda folken. Hon hade händelsevis råkat
att träffa till samman med en stor lärare;
var detta icke ett godt tillfälle för henne att
en gång för alla få bilagd den stora
tvistefrågan mellan judar och samariter, huru vida
det var Jerusalem eller Garizim, som
utgjorde Palestinas i alldeles särskild mening
heliga plats — Jerusalem, der konung
Salomo hade byggt sitt tempel, eller Garizim,
den sedan urminnes tider helgade höjden,
der Josua hade uttalat välsignelsens ord, och
der Abraham hade byggt ett altare åt
Herren, som der hade synts honom och gifvit
honom löftet, att hans säd skulle få detta
land i besittning? (Man jemföre 1 Mos.
12: 7; 33: 18;. 5 Mos. 11: 29; 12: 5; samt
framför allt 5 Mos. 27: 4, der samariterne i
sitt förmenta intresse ändrat grundtextens
uttryck »Ebal» till »Garizim».) Pekande emot
toppen af berget, som reste sig åtta hundra
fot öfver dem, och hvarest ännu kunde ses
ruinerna af Manasses gamla tempel, hvilket
Hyrkanus hade förstört, framkastade hon så
denna forskande fråga: »Våra fäder hafva
tillbedt på detta berget, och I sägen, att i
Jerusalem är det rum, der man bör
tillbedja.»
I kortfattade ordalag och mera såsom
blott i förbigående besvarade Kristus hennes
egentliga fråga, det vill säga, rätt sedt, den
yttre sidan af den samma. Gent emot
samariterne hade judarne i den i fråga varande
punkten otvifvelaktigt rätten på sin sida.
»I tillbedjen, hvad I icke kännen, men vi
känna, hvad vi tillbedja, ty saligheten är af
judarne.»[2] Jerusalem var den ort, som
Gud hade utvalt, och jemförd med
samariternas oäkta och bristfälliga gudsdyrkan var
judarnes sann och ren. Men före och efter
berörandet af denna rent yttre och
temporela tvistepunkt meddelade Kristus henne
den höga och herliga profetian, att den tid
skulle komma, ja, då allaredan var för
handen, då »hvarken på detta berget eller i
Jerusalem» sanne tillbedjare skulle tillbedja
Fadern, utan öfver allt, på hvarje rum, skulle
de tillbedja honom i anda och sanning.
Af ett sådant tal blef hon djupt rörd och
gripen; men kunde man väl begära, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
