Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Början af Jesu galileiska verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g-j-j JESU
Hädanefter skulle denne syndige nian, sedan
han blifvit tvådd och renad och återlöst och
helgad, med ett ädlare arbete fånga ett bättre
byte, hvilket, då det blifvit inneslutet af
evangelii; nät, aldrig skulle dö utan lefva
evinnerligen*. Och hans broder och hans
kamrater, de skulle desslikes blifva
»mennisko-fiskare». Denna förnyade, slutliga kallelse
gjorde till fyllest och blef afgörande för hela
deras lif. De hade visserligen redan förut
blifvit kallade af Jesus vid Jordans
stränder; de hade visserligen redan hört
Johannes’ vittnesbörd om honom; men de hade
icke förrän nu blifvit kallade att försaka
allt och följa honom; de hade icke förrän
nu fått bevittna de kraftiga underverk, som
gåfvo ökad styrka åt deras tro; de hade
icke förrän nu kommit till full insigt derom,
att den, som följer honom, icke allenast är
innesluten i hans heliga beskydd utan får
äfven tusenfaldt ersatt det ringa, han
försakar, med bättre och ädlare egodelar äfven
här i denna verlden — och i den
tillkommande verlden evinnerligt lif.
Vi hafva i det föregående sett, huru
Kristus allaredan vid begynnelsen af sin
verksamhet utvalde sex af sina apostlar att
för framtiden tjena honom; till fyra af dem
utgick vid detta tillfälle kallelsen att icke
allenast anse honom för deras mästare och
herre utan äfven att ifrån denna stund lemna
allt och följa honom. Der var blott en
annan af apostlarne, som mottog en särskild
kallelse, och det var evangelisten Mattheus.
Hans kallelse, ehuru den af hvar och en af
synoptikerne berättas i olika tidsföljd, egde
sannolikt rum vid denna tid. I Kapernaum
eller i dess närhet var en station för
tulluppbörden. Som staden låg i sjelfva mötes-
punkten för vägarne, som delade sig åt
Tyrus, åt Damascus, åt Jerusalem och åt
Sepforis, var den en liflig medelpunkt för
handeln och lämpade sig derföre särdeles
väl till en naturlig uppbördsplats för
in-drifvande af skatter. Dessa afgifter voro
judarne i hög grad misshagliga och stötande.
Det blotta faktum, att de måste betala dem,
sårade deras ömtåligaste känslor. De voro
icke endast ett kännetecken på träldom; de
voro icke endast ett dagligen framträdande
och outhärdligt vittnesbörd derom, att Gud
tycktes hafva öfvergifvit sitt land, och att
alla de glänsande messianska
förhoppningarne och löftena, hvilka tillhörde de
tidigare skedena af folkets historia, blifvit sänkta
och fördunklade i den olycksbådande
skymning, som vållades af underkufvandet under
en främmande magt, som hänsynslöst och
utan förbarmande tvungit sig på dem; det
var icke nog härmed, blotta betalandet af
dylika pålagor föreföll en för den mosaiska
lagens helgd nitälskande och samvetsgrann
rättrogen jude nästan såsom ett affall (jfr
5 Mos. 17: 15). Det syntes såsom ett
kränkande af teokratiens förnämsta grundsatser
och kunde endast ursäktas såsom varande
en följd af ett bestämdt tvång. Vi kunna
derföre icke undra öfver, om de tjenstemän,
som uppburo dessa skatter, betraktades med
djupaste ovilja. Vi böra komma i håg, att de,
med hvilka landsbygdens invånare kommo i
beröring, icke voro de romerske riddarne —
de egentlige pullicani, hvilka förpaktade
skatterna — utan endast de underordnade
tjenstemännen, hvilka ofta togos från den lägsta
dräggen af folket och voro så beryktade för
sina bedrägerier ooh orä$rå.digheter, att de
betraktades nästan med afsky och fa.sa och
* »Du skall lefvande taga menniskor» (Luc. 5: 10).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
