Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Ytterligare underverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka förhållanden som helst till den yttersta
grad ansträngande och tröttsamt; denna
oupphörliga offentlighet, detta arbete, som
tyckes sakna alla gränser, blifver särskildt
för hvarje djupare anlagd, känsligare natur,
som finner sin upphöjdaste glädje och renaste
lycka i den stilla ensamheten, der anden
ostörd kan meddela sig med sin Gud, snart
sagdt outhärdligt, derest icke själens
spänstighet och kraft uppehålles af en oändlig
sympati och. kärlek. Men vår frälsares själ
var uppehållen af en sådan.
Det är troligen till denna tid vi hafva
att hänföra följande märkliga berättelse, som
ensamt evangelisten Marcus har förvarat åt
oss. Kristi närmaste anförvandter nämligen,
så förtäljes oss, då de hörde om alla hans
verk ibland folket, kommo ifrån sitt hem —
vare sig nu detta var i Kana eller i
Kapernaum — för att bemägtiga sig hans person
och tvinga honom till overksamhet och
stillhet (Marc. 3: 21). Deras sagesman hade
missförstått den upphöjda öfverlägsenhet, som
lyste fram i alla hans ord och handlingar
— hans innerliga medlidande med hans
medmenniskor — hans brinnande kärlek till
dem; de hade ansett detta allt såsom
verkningar af en öfverretad och öfverspänd
känslighet, ja, rent af såsom yttringar af
galenskap. Verlden har alltid hyst en viss
benägenhet att förblanda den glödande
hänförelsens ifver med en i oordning bragt hjernas
yrande överspändhet. »Paulus, du är
rasande», var den enda förklaring, som
apostelens frimodiga vittnesbörd om Kristus
af-•
lockade den i fråga om alla högre intressen
likgiltige och blaserade romerske prokuratorn
(Apostlag. 26: 24; jfr 2 Kor. 5: 13). »Han
.hafver djefvulen», var det intryck, som
mången af vår frälsares åhörare behöll qvar efter
några af Kristi herligaste och mest bevekliga
tal (Joh. 10: 20). Och liknande
föreställningar och omdömen gå igen under alla tider
och bland alla folk. Den döpte hedningen
påfven Leo X utlät sig i enahanda syfte om
Luther, det adertonde århundradets finbild*ade
verldsman om Wesley och Whitefield, En
sådan tanke, fick den än icke ett så groft
uttryck som dessa nyss nämda, var det ock,
som bemägtigade sig Jesu anhörigas sinnen,
då de hörde talas om hans plötsligt
framträdande verksamhet, hvilken var egnad att
framkalla så mycket större förvåning hos
dem, som de ju väl förde sig till minnes
dessa trettio förgångna år, under hvilka han
såsom barn och yngling och man lefvat i
obemärkt tillbakadragenhet i det stilla
föräldrahemmet. Ännu saknade de för honom
denna inre sympati, utan. hvilken de aldrig
kunde helt sluta sig till honom; ännu kände
de honom icke, ännu trodde de icke på
honom; så kom det sig, att de kunde säga:
»han är utom sig». De hade ännu icke
genom den andens och kraftens bevisning, som
här ensam var i stånd att öfvertyga, lärt
sig inse, att han icke var alldeles såsom en
af dem, att han icke längre var
timmermannen blott, brodern till Jakob och Joses
och Judas och Simon, utan Guds son,
verldens frälsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
