Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Jesus i Nain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
JESU LIF.
364
dalsänkningar mynna ut; härifrån kunde
han sedan, om han tog vägen åt vester,
lemnande Tahor på höger hand och Endor på
venster, Ett hinna till den lilla hyn långt
före aftonens inbrott.
Under denna första glada och lyckliga
tid af vår frälsares lärareverksamhet
beled-sagades han vanligen på sina vandringar
icke hlott af sina lärjungar utan äfven af
en stor skara hängifna och heundrande
menniskor. Och då nu denna jublande folkhop,
uppfylld, söm den var, af leende, hlott allt
för ofta svikna förhoppningar angående den
kommande konungen, vandrade uppför den
trånga och ojemna stigen, som ledde till
Nains stadsport, möttes de af en annan skara,
denna dock icke jublande utan af sorgen
slagen, ty den gick de tunga stegen till de
.dödas hvilorum för att begrafva en död
yngling utanför stadsmurarne*. Det var
någonting mer än vanligt gripande i detta
uppträda Ty dfen döde, som bars ut, var »sin
moders ende son, och hon var en enka»**.
o
Åsynen af denna gripande sorg kunde icke
annat än göra ett djupt intryck på Kristi
milda och kärleksfulla hjerta. Men det
stannade icke vid detta sålunda mottagna intryck.
»Gråt icke», sade han till modern, och
derefter skyndade han fram — ännu en gång
läggande i dagen en öfverlägsen likgiltighet
för en cereinouiallags föreskrifter, som visade
sig stå i vägen för den gudomliga kärlekens
verk — och tog på båren eller, rättare sagdt,
den öppna kistan, i hvilken den döde
ynglingen låg. Ett ögonblick af den högsta
spänning och bestörtning följde nu. Fattade
af en ovilkorlig häpnad stannade de, som
buro kistan. Och se, i det samma hördes
den underbare tala den döde till; det stilla
tilltalet trängde in i de sörjandes och hela
den församlade hopens hjertan; och tilltalet
var detta: »unge man, statt upp!» Men
månne då det enstafviga*** ordet också
skulle tränga in i dödsrikets okända,
hemlighetsfulla rymder? Månne det också skulle
tränga in i det mer än midnattsdjupa
mörker, som alltid för den menskliga blicken
skymt den verld, som ligger bortom grafven?
Ja, det trängde visserligen äfven dit in.
»Den döde satte sig upp och begynte tala;
och han gaf honom åt hans moder.»
Icke underligt, att en stor räddhåga föll
öfver dem alla. De tänkte troligen på Elia
och enkan i Sarepta, på Elisa och qvinnan
från det på icke långt afstånd belägna
Su-nem. Dessa båda stora profeter hade också
åt öfvergifna qvinnor återgifvit deras döda
söner, en hvar af dem likaledes sin moders
enda tröst. Men desse det gamla förbundets
store män hade gjort det under ångestfull
ansträngning och ifrig åkallan, kämpande
under bön om piltarnes lif och lutände
sig, så långa de voro, öfver de döde (jfr
1 Kon. 17: 21; 2 Kon. 4: 35); det nya
förbundets stiftare deremot hade utfört
enahanda underverk stilla, oförberedt, ögon-
* Den gängse seden hos judarne. De ännu här befintliga i klippan uthuggna grafvarne torde förskrifva
sig från Kristi tid, och det är icke osannolikt, att det var i en af dem, man hade för afsigt att begrafva
denne yngling.
* Förbises må icke heller, att sorgen öfver en sådan förlust måste hafva känts smärtsammare för ett
judiskt modershjerta än för en annans. Dels betraktades det nämligen hos detta folk såsom en synnerligen stor
olycka att dö barnlös, dels ansåg man ock ofta förlusten af ett barn såsom ett direkt straff för någou
begången synd (jfr Jerem. 6: 26; Sach. 12: 10; Amos 8: 10).
* Mm! Det antagandet ligger åtminstone närmast till hands, att vår frälsare här använde samma
arameiska uttryck som till Jairi dotter: »Talitha Mini!» (Marc. 5: 41).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
