Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Synderskan och fariseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889 SYHDEBSKAH
borde hafva framkallat något deltagande,
någon rörelse äfven i det mest stenhårda
hjerta. Men fariseen Simon betraktade allt
endast med iskall afsky och vämjelse. Det
var honom icke nog, att Jesus blott hade
låtit den olyckliga varelsen kyssa och smörja
hans fötter utan att hittills dock tala henne
till med ett enda uppmuntrande ord. Hade
han varit en profet, så borde han hafva
vetat, hvad slags qvinna det var, han hade
inför sig; och hade han åter det vetat, så
hade han bort visa henne tillbaka med
förakt ooh förtrytelse, såsom Simon sjelf skulle
hafva gjort. Hennes blotta vidrörande
medförde ju nästan nödvändigheten af en
ceremoniel rening. En enda vink af Kristus —
mera hade icke behöfts — och Simon skulle
hafva varit blott allt för glad att få en
giltig förevändning för att utan uppskof ur sitt
hus utdrifva en sådan förargelseväckande
person, som tillhörde samhällets afskum.
Fariseen yttrade ej dessa tankar högt,
men hans kalla, öfverlägsna sätt att vara
och det föraktfulla uttrycket i hans ansigte,
som han ej gitte dölja, afgaf vittnesbörd om
hvad som föregick i hans hjerta. Vår
frälsare genomskådade hans tankar* men ville
ej genast genom en direkt uttalad
förebråelse förehålla honom hans hårda
känslolöshet och köld. I afsigt att väcka allmän
uppmärksamhet för hvad han nu hade att
säga, vände han sig till sin värd med
följande ord:
»Simon, jag hafver något att säga dig.»
»Mästare, säg!» — ljöd det något tvungna
svaret.
»En borgenär hade två gäldenärer. Den
ene var skyldig honom fem hundra
penningar, och den andre femtio. Och då de hade
OCH FABISBEN. 890
intet att betala med, gaf han dem båda tal.
Hvilkendera af dem skall nu älska honom
mest?»
Simon tyckes icke hafva haft den
aflägsnaste aning derom, att denna fråga på
något sätt hade afseende, på honom sjelf —
lika litet som i det gamla förbundets dagar
konung David kände sig träffad, då han så
oförskräckt afkunnade sin fördömelsedom
öfver den obarmhertige rike mannen i
Na-thans liknelse.
»Jag menar», sade han — och der röjer
sig i detta ord ett visst omisskänneligt drag
af högmodig myndighet parad med en
öfverlägsen likgiltighet angående hela frågan —
»jag menar den, hvilken han gaf mera till».
»Jesus sade till honom: rätt dömde du.»
Och derefter — strängt allvarlig i sak om
än mild och skonsam i sätt — följde den
lilla berättelsens tillämpning, iklädd denna
rytmiska form af mot hvarandra ställda
jem-förelseled, hvilken vår frälsare så ofta
begagnade sig af, då han meddelade sina högre
lärdomar, och hvilken, hk Israels egne
profeters poetiska språk, med så förunderlig
magt vädjade äfven till åhörarnes öron.
Simon förstod väl icke denna liknelses
egentliga mening, men kanske hon, den
ångerfulla qvinnan, med den för ett förkrossadt
hjerta egendomliga snabba uppfattningen
förstod den. Och dock, huru stor måste icke
hennes rörelse hafva varit, då han, som
dittills knappast tycktes hafva gifvit akt på
henne, nu vände sig helt till henne och
fäste alla de närvarandes uppmärksamhet
på henne, der hon satt hopsjunken på
golfvet vid hans fötter och sökte med sina
båda händer och sitt utslagna hår skyla sitt
om blygsel och förvirring vittnande ansigte.
* Han hörde, hvad fariseen tänkte — »au,divit pharigaefljn cogitantcm», säger Augustinus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
