Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. En stor dag i Jesu lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419 JEStr
för att lyssna till hans ord. Hela den heta
eftermiddagen* fortfor han att lära dem,
och han hortsände dem först, då aftonen
inbröt (Marc. 4: 35). En känsla af
öfverväldigande trötthet och djup, outsäglig
längtan efter hvila, ensamhet och sömn synes
nu hafva bemägtigat sig Kristi själ. Denna
hans längtan efter ro och hvila blef
säkerligen icke mindre derigenom, att hans
moder och bröder nu i missrigtad välmening
sökte göra sina anspråk på honom gällande
(Luc. 8: 19—21). De hade ej kunnat komma
till honom för trängselns skull, men deras
försök att göra det kan hafva gifvit
ytterligare eftertryck åt hans önskan att gå bort
och för en tid blifva fri från denna
oupphörliga offentlighet-, detta ogrannlaga
trängande från alla sidor. Huru härmed än må
vara, visar dock ett litet drag, såsom
vanligt bevaradt åt oss af evangelisten Marcus,
att en viss ifver och brådska utmärkte hans
affärd. Då hau nämligen i följd af den
sinnets beklämning, som. härflyter af det
tröttande umgänget med stora folkmassor, hade
beslutat att icke återvända till Kapernaum
utan att i stället fara öfver sjön till andra
stranden, och då han hade skilt folket ifrån
sig, togo, heter det, lärjungarne honom,
»såsom han var», i båten (Marc. 4: 36), enär
för hans själs ifver ingen tid var öfrig till
förberedelser af något slag. Han trängtade
efter den lugna, stilla ensamheten på den
östra stranden. Nu för tiden är äfven den
vestra stranden så godt som öde och
öfvergifven, och den resande möter der knappast
någon mensklig varelse med undantag’ af
några få torftiga fellahin, en eller annan
jude från Tiberias, några arabiska fiskare,
eller möjligen någon beväpnad
beduinhöf-ding till häst, som förirrat sig till dessa
nejder. Men den östra stranden är dock
ödsligheten sjelf; icke ett träd, icke en by, icke
en mensklig varelse, icke en enda boning
ser man der, utan endast en rad af låga
kullar, afbrutna af klyftor och hålvägar och
sluttande ned mot den smala ofruktbara
landremsa, som utgör sjöns strand. På vår
frälsares dagar måste motsatsen mellan denna
redan då glest bebyggda trakt och de idoga,
folkrika städerna, som lågo tätt invid
hvarandra på Genezareths slätt i vester, hafva
varit synnerligen slående; och ehuru den
strödda befolkningen i Pereen till en icke
ringa del var hednisk, skola vi dock icke
sällan finna honom der, då han behöfde
hvila och vederqvickelse efter sitt
ansträngande arbete.
Men denna gång, innan båten ännu
hunnit lägga ut ifrån land, inträffade en rätt
egendomlig händelse (Matth. 8:19—22; Luc.
9: 57—62). Trenne af hans åhörare —
kanske träffade i djupet af sitt- hjerta af
hans ord, kanske ock endast bländade af
hans stora rykte, som nu stod på sin
middagshöjd — framträdde efter hvarandra till
honom och uttalade den önskan att för
alltid få blifva hans lärjungar. Den förste af
dem, hvilken var en skriftlärd, som på grund
af sin aktningsbjudande samhällsställning
gjorde sig räkning på att med öppna armar
mottagas såsom hans lärjunge, yttrade med
en viss sjelf belåten högtidlighet: »Herre, jag
vill följa dig, ehvart du går.» Men i trots
af sin höga samhällsställning, i trots af sina
lysande löften blef han dock icke antagen
af honom, som icke låter sig nöia med, att
* Om var beräkning är rigtig, skulle hvad vi här skildra, hafva egt rum i början af mars, vid hvilken
tid värmen ofta är tryckande i Palestina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
