Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. En stor dag i Jesu lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både judar och hedningar skulle få lära sig
den stora sanningen, att Gud stundom i
vrede hör de ogudaktigas bön (jfr 2 Mos.
10: 28. 29;-4 Mos. 22: 20; Ps. 78: 29-31).
Jesus hade sjelf lärt sina lärjungar, att man
icke skulle gifva hundarne, det heligt var,
ej heller kasta sina perlor för svin, »att de
icke skola nedtrampa dem med sina fötter
och vända sig om och rifva eder» (Matth.
7: G). Hvilken gensägelse, hvilket förakt
måste Kristus icke redan nu lida af
menniskorna! Han hade farit öfver sjön för att
söka lugn och hvila, på samma gång han
väl äfven önskade att till de här boende
halfhedningarne utbreda Guds rikes
välsignelser. Med en verksamhet bland deras
spridda skaror skulle han ju ganska lätt
hafva stått ut, äfven om han icke längre
förmådde uthärda det oändliga tilloppet af
folk på sjöns vestra stränder. Men de
älskade sina synder och sina svin, och med
en afgjord förkärlek för det låga och
föraktliga förkastade de Kristi himmelska
välsignelse och visade med berådt mod ifrån
sig honom, som till dem kom. Sorgsen, och
dock utan tvekan, vände han genast om och
lemnade dem. Gergesa var ingen plats för
honom; bättre då de ensliga bergshöjderna
norrut, ja, bättre, långt bättre till och med, den
folkuppfyllda stranden på andra sidan sjön.
Och likväl lemnade han dem icke i vrede.
Ett barmhertighetens verk hade blifvit
utfördt der; en syndare hade blifvit räddad;
från en själ hade de orena andarne blifvit
utdrifna. På samma gång derföre
gadare-nernes samlade folk besvor honom att gå ut
ifrån dem, bad honom den arme, nu
hel-bregdagjorde besatte, att han måtte få följa
honom. Men Jesus ville gerna lemna ett
sista nådestillfälle åt dessa, som i sin
dårskap, sitt fåvitska sinne förkastat honom.
Andra, på hvilka han bevisade sin
undergörande förmåga, blefvo ålagde tystnad;
denne man åter ålade han nu, då han
lemnade platsen, att fritt och öppet förtälja de
underbara ting, dem Gud med honom hade
gjort. »Gå hem», sade han, »till de dina
och förkunna för dem, huru stora ting
Herren hafver gjo ,-t med dig, och huru han har
miskundat sig öfver dig.» Och så blef då
den besatte från Gergesa den förste
missionären i DekapohV ängder, bärande i sin egen
person bekräftelsen på sina ord; och Jesus
kunde, då hans lilla farkost lemnade den
ogästvänliga stranden, ännu hoppas, att den
dag en gång skulle randas, ja, icke vara så
aflägsen, då äfven desse Gadaras invånare,
hvilka riu föredrogo sina svin framför
Kristus, skulle lära sig inse, att endast det lif
är lyckligt, som är rent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
