Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Matthei gästabuds dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439 raBU
de domnade lemmarnes kraft, och den
lidande själen fick frid. Mannen var botad.
Han stod upp, tog sängen, på hvilken han
hade legat; och sedan hopen öppnat en väg
för honom, gick han hem i sitt hus prisande
Gud. Och då folket derefter bröt upp för
att skingra sig, hörde man sådana utrop af
"häpnad och bestörtning och en viss oro som
dessa: »vi hafva i dag sett förunderliga
ting» — »sådant sågo vi aldrig!»
Från detta hus — se Marc. 2: 13 —
synes Jesus hafva begifvit sig till det
Galileiska Hafvets strand, som var hans
älsklingsplats, och derifrån efter en kort stunds
lärande till Matthei hus, i hvilket den forne
publikanen, som nu blifvit en apostel, hade
anordnat en stor afskedsfest/för sina
vänner*. Då han sjelf varit en publikan, var
det naturligt, att många af de här
närvarande äfven skulle vara »publikaner och
syndare» — tillhörande således samhällets
afskum, menniskor, af sina bröder förkastade
och hatade. Men Jesus och hans lärjungar
sutto dock utan ringaste anstrykning af
skuggrädsla eller förakt till bords med dem.
»Månge publikaner och syndare», heter det
uttryckligen (Marc. 2: 15), »sutto till bords
med Jesus och hans lärjungar, ty de voro
månge, och de »hade följt med honom.»
Emellertid stötte sig fariséerna och Johannes’
lärjungar på denna Jesu nedlåtande kärlek,
som icke höll sig för god att visa deltagande
äfven för sådane, hvilka desse ifrare för
Mose lag icke ansågo något deltagande värde.
För fariséerna var ju blotta samvaron, blotta
beröringen med dylika Belials barn en
styggelse; och Johannes’ lärjungar, som
nitälskade för ett strängt, asketiskt lefnadssätt,
,w. 440
kunde icke annat än bryta stafven öfver en
profet, en messias, som så beredvilligt
mottog inbjudningar till gästabud. Svårligen
torde dock dessa förebråelser hafva blifvit
uttalade vid gästabudet sjelft, så vida icke
någon farisé eller johanneslärjunge af blott
nyfikenhet vid något tillfälle trädt in i salen,
der måltiden hölls; ty hade de för egen del
deltagit i den, så hade de ju drabbats af
samma klander, som de nu utöste öfver
Kristus.
Det låg något högeligen betecknande i
det sätt, hvarpå desse klandrare framställde
sitt tadel. Fariséerna, som ännu voro något
tvifvelaktige angående Jesu verkliga
karakter och sändning, ehuru de naturligen icke
kunde helt tillsluta ögonen för det
öfverväldigande stora i alla hans handlingar,
gåfvo, då de dock ännu icke vågade öppet
bryta med honom, luft åt sin djupa
förtrytelse genom att till hans apostlar ställa
denna fråga: »hvarföre äter eder mästare
med publikaner och syndare?» Den frågan
voro kanske apostlarne ur stånd att besvara;
men Jesus sjelf bemötte genast motsägelsen
och sade till dessa knotande dygdemönster,
att han icke var kommen att kalla de
rättfärdige utan syndare till bättring. Han var
icke kommen till den samlade hjorden utan
till de kringirrande fåren. Att predika
evangelium för de fattiga, att bevisa
barmhertighet emot de förlorade — det var just hans
uppgift ibland menniskorna. Det var
alldeles iclte hans afsigt att påtvinga dem Guds
nåd, hvilka från första begynnelsen
egensinnigt förhärdade sina hjertan emot hvarje
denna nåds inverkan; endast åt dem ville
han meddela den, som behöfde den, och som
* Matfclu 9: 10; Marc. 2: 15; Luc. 5: 29,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
