Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVII. Underverket vid Bethesda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
JESU LIF.
m
derbara hjelp. De hade.här dessutom ett
särskildt skäl för sin efterlåtenhet. De ville
komma åt ett bättre villebråd än denne
arme, obetydlige sjukling. Ingenting kunde
vinnas genom att fara hårdt ut emot honom.
De frågade honom: »ho är den» — märk
väl, de sade icke: som gjorde dig helbregda,
ty i underverket i sig sjelft kunde intet
kätterskt uppspåras, utan — »som gaf dig
den gudlösa befallningen att taga din säng
och gå?»
Så föga var, enligt hvad det vill synas,
Jesus ännu vid denna tid känd i Jerusalems
förstäder, eller också, så" föga vaken hade
mannens uppmärksamhet varit, då Jesus först
tilltalade honom, att han verkligen icke visste,
hvem hans välgörare var. Men snart skulle
han dock erfara det. Det ligger något
rörande deri, att när vi härnäst finna denne
helbregdagjorde mau, så är det i templet,
dit han väl torde hafva gått för att tacka
Gud för sin så hastigt och på ett så
underbart sätt återvunna helsa. Der såg honom
Jesus, och der var det, han ställde till
honom den enkla, minnesvärda varningen: »se,
du har blifvit helbregda; synda icke
härefter, att dig icke måtte vederfaras något
värre.»
Kanske gaf honom vår frälsare denna
varning, emedan han genomskådade hans
låga och ovärdiga sinne. Hvad vi läsa i den
15:de versen, låter oss i alla händelser icke
ana något godt. Det heter der: »då gick
mannen bort och omtalade för judarne, att
det var Jesus, som hade gjort honom
helbregda». Visserligen är det icke omöjligt,
att han härigenom blott velat prisa och
för-herliga dens namn, som på honom bevisat
en så underbar magt; men då han väl måste
hafva bemärkt judarnes hätska känslor, och
då vi icke hora honom genom ett enda ord
röja den ringaste tacksamhet och
hängifvenhet, ligger det antagandet närmast till hands,
att han icke skytt att hos desse folkets
andlige förmyndare angifva sin store välgörare.
Följderna af detta steg läto icke länge
vänta på sig. Hela Jesu lif fick ifrån denna
stund ett helt annat utseende. Utan att
hafva mottagit något intryck af det prof på
det ömmaste deltagande, af det bevis på
undergörande magt, som vår frälsare nyss
hade ådagalagt, grepo de judiske lagifrarne
nu till vapen emot honom för att försvara,
hvad som var deras ögonsten — de så
kallade fädernas stadgar. »Derföre», så läsa
vi, »förföljde judarne Jesus och sökte efter
att döda honom, emedan han hade gjort
detta på en sabbat.»
Det var till svar på denna beskyllning,
som han höll det herliga tal, som
evangelisten Johannes förvarat åt oss i sitt femte
kapitel. Huru vida det hölls i templet eller
inför några af sanhedrins medlemmar, kunna
vi icke säga; visst är emellertid, att de
skriftlärde och fariseerne, som kallat honom inför
sig för att förebrå och bestraffa honom för
sabbatsbrott, blefvo häpna och bestörta, om
än på samma gång häftigt uppbragta, öfver
de ord.de fingo höra. De hade låtit kalla
honom för att varna honom, och varningarne
träffade dem. De hade tänkt att
tillrättavisa honom för att sedan må hända för
denna gång öfva mildhet och öfverseende,
och se, det är han, som med sitt högre ljus
undervisar och bestraffar dem. Han stod
inför dem såsom en underordnad, gent emot
hvilken deras egen öfverlägsenhet i kraft af
deras visdom, anseende och
embetsmyndig-het syntes dem höjd öfver hvarje tvifvel,
och se, de darra och bita samman tänderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
