Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVIII. Johannes Döparens halshuggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
JESU LIT.
500)
röst Huru Herodes och han först kommit
i beröring med hvarandra, veta vi icke;
men sannolikt är, att tetrarken icke förr
gjorde ökenpredikarens bekantskap, än han
af politiska skäl, såsom den judiske
historieskrifvaren Josephus uppgifver, bemägtigat
sig hans person, förebärande, att den rörelse,
han genom sin undervisning åstadkom ibland
folket, var farlig för den allmänna
säkerheten. Bland andra drag, söm voro
utmärkande för tetrarkens karakter, möter oss
äfven en viss vidskeplig nyfikenhet, som kom
honom att sysselsätta sig med och grubbla
öfver religionssanningar, till hvilka dock hans
dagliga lif stod i en så skriande motsägelse.
Han kallade Johannes inför sig. Der stod
nu iklädd sin ökendrägt, kamelhårsmanteln
och lädergördeln, den stränge, ädle eremiten
— -en ny Elia hk inför en annan Achab —
utan fruktan inför den kunglige
blodskända-ren. Hans enkla ord, de med sanningens
hela lugna oveld uttalade, handlade om rätt-*’
färdighet och kyskhet och den tillkommande
domen, och de föllo likasom eldgnistor på
det hårda, sofvande samvetet. Förfärad öfver
uppfyllelsen af den mosaiska lagens
förbannelse — ett barnlöst äktenskap* — lyssnade
Herodes icke utan ett visst intresse till
botpredikarens ord. Han hyste må hända ett
svagt hopp derom, att hans eget lif
framdeles skulle undergå någon förändring till
det bättre. Han fogade sig gerna i ett och
annat efter Johannes’ tal. Men det var en
sak, som han icke ville göra, och som han
kanske intalade sig, att han icke heller kunde
göra; det var honom omöjligt att uppgifva
den brottsliga kärlek, som höll honom
fången, och Bkilja sig från den stolta, magt-
lystna qvinna, som beherskade hans lif, sedan
hon först förstört dess frid. »Dig är icke
lofligt att hafva henne», var den oförfärade
profetens rakt på sak gående utsaga; och
fastän han, blek och försmäktande af
fångenskapens smärtor och många felslagna
förhoppningar, tid efter annan infördes i
hofvets praktfulla salar, fastän han väl visste,,
att hans ord skulle upptända ett
outsläckligt hat och på nytt döma honom
tillbaka till den ensliga cellen, tvekade han
dock aldrig att ständigt på nytt möta den
orolige och misslynte Herodes med detta
samma obevekliga non licet (det är
icketillåtet). Ej heller tillbakahöll han sitt
stränga omdöme om Herodes’ andra brott
och dårskaper (Luc. 3: 19). Andra män —
hvilka visserligen i öfrigt kunnat vara store
och gode män — hafva icke utan. en
viss-försagdhet med ganska släta ord yttrat sig
om furstarnes synder. Men Johannes
Döparen, stärkt och öfvad som han var genom
ökenlifvets umbäranden, hade i sin eldiga.
själ intet rum för någon feg fruktan för den
rent yttre konuugsligheten; han visste icke
af något ovärdigt undseende för de
högt-uppsattes synder. Och då modet, heligheten
och renheten — alla dessa goda egenskaper
i förening — sålunda förebrådde en låg,
förderfvad själ dess lustar och laster, kunna,
vi då undra på, om konungen till och med
midt ibland sina lysande hofmän och råe
krigare böjde sig, slagen i sitt samvete, inför
den fjettrade fången? Men Johannes var
icke okunnig om, huru föga lit det kan
sättastill en själ, som förtäres af en skötesynd;
och sedan den, om hvilken han hade vittnat
på hinsidan Jordan, icke visade sig sinnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
