Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXX. Talet i Kapernaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
JESU LIF.
540
hvilkas ytliga hyllning endast var en
täckmantel för deras verldssinne; och den ville
på samma gång öppet inför de judiska
myndigheterna betyga vissa sanningar, äfven om
dessa myndigheter voro allt för uppfyllda af
hat, allt för intagna af ett oandligt väsen
för att kunna fatta dem. Men Kristi tals
siktande, särskiljande förmåga gjorde sig i
ännu högre grad gällande. Till och med
»månge af hans lärjungar, när de hörde
detta, sade: detta är ett hårdt tal; ho kan
höra det?» De uttalade det icke öppet, de
sade det endast tyst i sina hjertan; men
Jesus, som förstod deras missnöje, tilltalade
dem, sedan han hade lemnat synagogan, i
den tredje och sista delen af sitt tal på en
gång mildare och i mindre förtäckta
ordalag, än han hade tilltalat de andra. Han
förutsade dem sin kommande upphöjelse,
hvilken för dem skulle bevisa, dels att hän
sannerligen var nedstigen af himmelen, dels
att hvad han hade yttrat om sitt kött,
endast kunde hafva en bildlig betydelse. Ja,
med ännu större förbarmande med deras
svaghet antydde han för dem betydelsen af
de starka bilder, i hvilka han afsigtligt
höljt sina ord för folkhopens sjelfviska och
nyfikna blickar och motståndarnes förklarade
illvilja Och han tillade sedan ett ord, som
otvifvelaktigt var att betrakta såsom nyckeln
till alla hans föregående utsagor, det ordet
nämligen:
»Anden är den, som gör lefvande; köttet
är till intet nyttigt; de ord, jag talar till
eder, äro ande och äro lif.» Hvarföre hade
de då funnit hans ord så hårda? Han
säger dem det; det var derföre, att någre
bland dem icke trodde; och trons ande åter
var en Guds gåfva och nåd; den gåfvan
hade de förkastat, den nåden hade de
motstått.
»Kran den tiden drogo sig månge af
hans lärjungar tillbaka» — månge, som
hittills hade följt honom och icke voro långt
ifrån Guds rike — »och gingo icke längre
med honom». Allt trängre blef kretsen af
dem, som ännu trofast höllo sig till honom.
Under djup och hjertlig bedröfvelse ställde
han derföre nu till de tolf denna gripande
fråga: »viljen ock I gå bort?» Simon Petrus
var genast redo med sitt svar; hans varma
hjerta bjöd honom att å alla de andras
vägnar taga till ordet. Han åtminstone hade
uppfattat det underliga talet, på hvilket så
många hade stött sig. »Herre», utropar
han, »till hvem skola vi gå? Bu hafver
det eviga lifvets ord. Och vi hafva trott
och förstått, att du är Guds helige.»*
Det var en skön bekännelse; men Jesus
var i detta ögonblick så djupt beklämd, och
den sorg, som tryckte honom, var så bitter,
att han endast svarade:
»Har jag icke utvalt eder, I tolf? Och
en af eder är en djefvul.»
Uttrycket var förfårande strängt, och då
det icke eger någon direkt motsvarighet i
något annat Jesu yttrande vid ett liknande
tillfälle, hafva vi mycket svårt att förstå
dess egentliga mening. Och ehuru det
sedermera blef kändt, att det syftade på Judas
Iskariot, är det dock tvifvelaktigt, om vid
detta tillfälle någon annan än förrädaren
sjelf uppfattat det.
Många falska lärjungar, många lärjungar,
som delade sitt hjerta mellan Kristus och
verlden, hade nu öfvergifvit vår frälsare;
* Så, och icke »att du är Kristus, lefvande Guds son» — en bekännelse, som först afgafs flere månader
senare —- är enligt de bästa handskrifters vittnesbörd utan tvifvel den rätta läsarten på detta ställe (Jo-h, 6:69).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
