Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Sammandrabbningens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hån, hot och förakt. Apostlarne tyckas icke
hafva blifvit bjudne. Fariséerna, de
skriftlärde och lagkloke förrättade med skrytsam
noggrannhet sina konstmessiga tvagningar
och intogo derefter — en hvar med noga
hänsyn till sitt företräde — sina platser vid
bordet. Jesus åter intog utan alla dylika
ceremonier genast vid inträdandet sin plats.
»Han gick in och satte sig till bords», heter
det Luc. 11: 37. Det var endast fråga om
en kort hvardagsmåltid, och utanför trängde
sig folket, ännu hungrande och törstande
efter det eviga lifvets ord. Han ville
derföre icke förorsaka något onödigt dröjsmål,
ej heller genom iakttagandet af dessa
tvagningar synas godkänna ceremonier, hvilka
man med orätt tillagt en religiös betydelse,
och hvilka i alla händelser voro obehöfliga.
Genast kunde man af värdens utseende
märka hans förtrytelse öfver, att denne profet
ifrån Nazareth sålunda bröt emot de äldstes
stadgar. »Då fariseen såg», heter det, »att
Jesus icke tvådde sig före måltiden,
förundrade han sig.» Och nu vaknade den
gamla fariseiska hätskheten till nytt lif igen.
Derpå skydde icke heller Jesus att utan
omsvep förehålla de egenrättfärdige deras trots
alla yttre fromma åthäfvor inneboende ondska
och hjertans hårdhet. »Nog gören I
fariséer», utbrast han, »det yttre af bägaren
och fatet rent, men edert inre är fullt af rof
och ondska. I dårar! Har icke den samme,
som har gjort det yttre, äfven gjort det inre?
Dock gifven såsom almosa det, som inuti
är, och se, då är eder allt rent. Men ve eder
fariséer, att I gifven tionde af mynta och
vinruta och allehanda grönsaker, men
åsido-sätten rättvisan och kärleken till Gud! Det
ena skulle’ man göra och det andra icke låta.
Ye teder fariséer, att I älsken de främsta
platserna i synagogorna och att blifva
helsade på torgen! Ve eder, att I ären såsom
de grifter, som icke synas, och öfver hvilka
menniskorna gå utan att veta det!»
Här dristade sig en af de närvarande
lagkloke att afbryta hans väldiga strafftal.
Han hade må hända föreställt sig, att den
unge profeten från Nazareth — han, som
var så mild och ödmjuk af hjertat — han,
hvars ord till folket andats en så oändlig
barmhertighet — var allt för kärleksfull för
att kunna hafva sagt detta på allvar. Han
trodde må hända, att ett förmedlande ord
kunde stilla hans väl mera endast skenbara
vredes brusande storm. Obekant med allt,
som föregicks: i vår frälsares själ, samt
förvånad öfver, att han så strängt och rakt på
sak kunde tilltala personer, som voro af
ett så högt stånd och åtnjöto ett så allmänt
anseende, utbrast han derföre något
knotande: »mästare, då du så talar, försmädar
du äfven oss»."
Jesus lät det dervid blifva; ja, han vände
sig nu till ytter mera visso med det följande
af sitt tal särskildt till de lagkloke ibland
fariséerna. »Ve ock eder», tillade han utan
tvekan, »I lagkloke, att I läggen odrägliga
bördor på menniskorna och sjelfve icke rören
vid bördorna med ett af edra fingrar! Ve
eder, att I uppbyggen profeternas grifter,
men edra fäder dråpo dem! I godkännen
och gillen således edra fäders gerningar, ty
de dråpo dem, men I uppbyggen deras
grifter. Derföre har ock Guds vishet sagt: jag
skall sända till dem profeter och apostlar,
och somlige af dem skola de döda och
förfölja, på det att af detta slägtet skall
ut-krafdt varda alla profeters blod, som har
blifvit utgjutet ifrån verldens begynnelse*
ifrån Abels blod intill Sacharjas blod, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
