Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Den stora bekännelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
JESU LIF.
620
höstafton, som vår frälsare ännu en gång
steg i den lilla farkosten och befallde sina
lärjungar att styra kursen emot Bethsaida
Julias vid sjöns norra ända. De måste
härvid hafva färdats förbi det vestra Bethsaida,
på hvars stränder Petrus och Zebedei söner
så många gånger lekt i sin barndom; och
de måste hafva settKapernaums hvita
marmorsynagoga spegla sig i vattnet, som gaf ett
återsken af den nedgående solens strålar.
Var det i ett sådant ögonblick, då han ha&e
lemnat Galileen så godt som landsförvist,
och då han visste, att hans verksamhet der
hade nått sitt slut, och att han nu gick en
säker död till mötes — var det i ett sådant
ögonblick af outsäglig sorg och smärta, som
han uttalade sitt verop öfver de obotfärdiga
städer, i hvilka hans flesta krafter hade
blifvit gjorda, utan att likväl de hade gjort
bättring?
»Ve dig Chorazin, ve dig Bethsaida! Ty
om de krafter, som hafva blifvit gjorda i
eder, hade blifvit gjorda i Tyrus och Sidon,
skulle dessa länge sedan hafva gjort bättring
i säck och aska.
»Dock säger jag eder: för Tyrus och
Sidon skall det varda drägligare på
domedag än för eder.
»Och du Kapernaum, som har varit
upphöjd allt intill himmelen, du skall varda
nedstörtad allt intill afgrunden; ty om.de
krafter, som blifvit gjorda i dig, hade blifvit
gjorda i Sodom, hade det stått än i dag.
»Dock säger jag eder, att for Sodoms
land skall det varda drägligare på domedag
än för dig» (Matth. 11: 20—24; Luc. 10:
12-15).
Huru vida dessa ord verkligen uttalades
vid detta tillfälle såsom ett strängt och
sorg-uppfyldt farväl till de älskade bygder, som
varit den främsta skådeplatsen för hans
offentliga verksamhet, kunna vi icke med
bestämdhet afgöra; men intet tvifvel kan
råda derom, att hans själ nu var uppfylld
af djup bedröfvelse öfver otron och
hårdheten, förståndsmörkret och blindheten hos
dem, hvilka sålunda tvungit honom att lemna
det land, som var honom så kärt, och som
var det enda, hvilket han kunde kalla sitt.
Han öfvervägde inom sig orsaken *till detta
hans eget folks beteende emot honom, som
till dem kommit. Han fann den i deras
af en falsk gudsdyrkan uppammade
egen-rättfärdighet i förening med det ytliga
verlds-sinne, som visste att sorgfälligt undandraga
sig hvarje allvarligare ingående på lifvets
vigtigaste spörsmål. Det första, han derföre
hade att lägga sina lärjungar på hjertat, då
de kommit öfver till den andra stranden,
var detta: »sen till, att I förvaren eder för
fariséernas och sadducéernas surdeg» (Matth.
16: 6).’
Han tillade intet mer; men detta enda
ord blef dock utsatt för misstydning af
lärjungarne, som äfven vid detta tillfälle gåfvo
mästarens utsaga en tydning efter
bokstafven, icke efter anden. De undrade inom sig
sjelfva, om Jesus månne ville förbjuda dem
alt köpa surdeg af fariséerna och
sadducéerna, eller om han kanske på detta sätt
ville indirekt förebrå dem derför, att de vid
afresan i sin brådska och bedröfvelse
förgätit att taga bröd med sig. »Men då Jesus
märkte det, sade han: hvi tanken I för eder
sjelfva, I klentrogne, derpå, att I icke togen
några bröd med eder? Förstån 1 icke ännu,
eller minnens I icke de fem bröden för de fem
tusen, och huru många korgar I upptogen,
icke heller de sju bröden för de fyra tusen,
och huru många korgar I upptogen? Hvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
