Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Den stora bekännelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
85. DEN STÖRA BEKÄNNELSEN.
626
hjertas klagan öfver det fallna Jerusalems
ruiner; andra slutligen — och dessa utgjorde
flertalet — betraktade honom rätt och slätt
såsom en profet och förelöpare. Ingen —
i trots af den tillfälliga messianska helsning,
som ett herligt under aftvungit den af
häpnad slagna mängden — ingen af folket anade
dock rätt, hvem han var. Ljuset hädé lyst
i mörkret, och mörkret hade det icke begripit.
»Men hvem sägen I mig dä vara?»
Om denna stora fråga hade blifvit
besvarad på annat sätt, ja, om den blott kunde
hafva blifvit besvarad på annat sätt, så
skulle för visso hela verlden hafva fått ett
annat utseende, äh den nu eger. Hade denna
fråga blifvit annorlunda besvarad, så hade,
menskligt att tala, hela Jesu sändning i
verlden varit förgäfves, och. ingen kristendom,
ingen kristenhet funnits till. Huru vida
folken på jorden skulle blifva delaktiga af den
välsignelse, som Jesus fört méd sig, berodde
ju närmast af hans apostlar. Han sådde
säden, de skulle insamla skörden; han
omvände dem, och de skulle omvända verlden.
Hittills hade han aldrig någongång
uttryckligen och öppet betygat, att han var messias.
Väl hade Johannes Döparen burit
vittnesbörd om honom, likasom han ock sjelf vid
mer än ett tillfälle antydningsvis för dem,
som voro i stånd att fatta en sådan sanning,
låtit förstå, hvem han var. Men det var
hans vilja, att uppenbarelsens ljus icke på
en gång skulle lysa in i hans lärjungars
hjertan; han ville, att det endast så
småningom, men då ock med allt jemt stigande
klarhet, skulle bana sig insteg hos dem, som
hörde hans ord och sågo hans gerningar.
Det var genom att lära känna menniskans
sons helighet de borde få ögonen öppnade
för Guds sons majestät.
Dock, svaret, det rätta svaret kom. Petrus,
den framför andra varmhjertade och hän*
gifne, uttalade det i sitt och sina
medlärjun-gars namn. Och svaret var detta:
»Du är Kristus, lefvande Guds son.»
Ett sådant svar visade, att åtminstqne
apostlarne i Jesus af Nazareth igenkänt sitt
folks messias; och de hade än vidare genom
Guds särskilda nåd förstått, att denne
messias icke allenast var, hvad judarne hade
väötat sig, en furste, en herskare, en Davids
son, utan hvad mycket mera var — den
lefvande Gudens son.
Med högtidligt allvar bekräftade vår
frälsare sin lärjunges stora bekännelse. »Jesus
svarade och sade till honom: salig är du
Simon, Jonas son, fry kött och blod har icke
uppenbarat det för dig, utan min fader, som
är i himmelen. Jag säger ock dig, att du
är Petrus (Petros), pch på denna klippa
(petra) skall jag bygga min församling, och
helvetets portar skola icke värda henne
öfver-mägtige. Och jag skall gifva dig
himmelrikets nycklar, och allt, hvad du binder på
jorden, det skall vara bundet i himmelen,
och allt, hvad du löser på jorden, det skall
vara löst i himmelen.»
Jesus uttalade väl aldrig betydelsefullare
ord. Det var det vittnesbörd, han afgaf om
sig sjelf. En hvar, så betygade han, som
anammade det vittnesbördet, var salig. Men
ingen kunde anamma det, som icke dertill
leddes af Guds ande. Menskliga sträfvanden
och forskningar gjorde icke här till fyllest,
Guds nåd allena kunde allt uträtta. Han
lade genom detta vittnesbörd om sig sjelf
hörnstenen till sin kyrka och församling, och
han uttalade det löftet, att församlingen,
grundad på denna hängifna bekännelses
klippa, skulle blifva bestående i trots af alla
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
