Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XL. Äktenskapsbryterskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphäfvande af Mose lag; det var tvärtom
ett erkännande af dess rättvisa; och tvifvelsutan
föllo hans ord såsom en dödsdom på
qvinnans hjerta. Men dessa ord hade en
alldeles egendomlig verkan. Å ena sidan
innehöll den från fäderna ärfda skrifna lagen
ett bestämdt bud om, huru i sådana fall
179. Jetteljusstake.
(Efter Surenhusius.)
som dessa skulle förfaras. Och hvarken ville
Kristus afskaffa denna lag, ej heller var tiden
kommen derför. Men å andra sidan hade
desse fariseer och skriftlärde genom att sjelfve
icke handla enligt lagen, i det de hänskjutit
hela frågan till honom, såsom hade den
behöft en ny lösning, tydligen lagt i dagen,
att i fråga varande lag för dem icke längre
egde gällande kraft. Då derföre hela deras
förfaringssätt var stridande mot lag och
ordning, öfverflyttade han genom de ord,
han uttalade, frågan från den i det yttre
gifna lagens domstol och till samvetets.
Och se, de, som i sin orättfärdighet och
hjertans hårdhet velat draga skam öfver en
annan, kände nu en öfverväldigande, ångestfull
blygsel, i det deras brottsliga samveten
förebrådde dem deras egna synder. »När de»,
förtäljer evangelisten, »hörde detta och kände
sig straffade af samvetet, gingo de ut, den
ene efter den andre, från de äldste till de
siste.» Jesus ville icke öka deras förlägenhet
genom att se på dem. »Äter böjde han sig
ned och skref på jorden.»
Då han åter upplyfte hufvudet, voro alla
åklagarne borta; endast qvinnan hade,
nedböjd af ångest och sorg, stannat inför
honom. Äfven hon kunde hafva gått; ingen
hindrade henne, och det vill tyckas, som
skulle det för henne varit det naturligaste
att fly undan faran och dölja sitt brott och
sin skam. Men ånger, och må hända äfven
ett visst skyggt behof att få gifva uttryck
åt den tacksamhet, som uppfyllde henne,
qvarhöll henne ännu inför honom, som både
var hennes domare och räddare. Hans blick,
den fruktansvärdaste som kunde möta henne,
ty den kom från heligheten sjelf, var på
samma gång den mildaste och barmhertigaste.
»Qvinna», frågade han, »hvar äro dina
åklagare? Har ingen dömt dig?»
»Herre, ingen»; det var det enda svar,
hennes läppar förmådde uttala.
»Då sade Jesus till henne: icke heller
dömer jag dig. Gack och synda icke
härefter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
