Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Afskedet från Galileen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de i honom skulle se och känna hans fader
och dervid se och känna den uppenbarelse,
af hvilken så många konungar och profeter
förgäfves väntat att blifva delaktige! Och
på det att ingen, som hört de hotande
domsord, han nyss uttalat, måtte betvifla hans
och lians faders kärlek, var det han nu
yttrade de hugueligaste och ljufvaste ord, som
väl någonsin blifvit uttalade på menskligt
tungomål till ett lidande slägte: »kommen
till mig I alle, som arbeten och ären
betungade, och jag vill vederkvicka eder. Tagen
på eder mitt ok och låren af mig, ty jag är
mild och ödmjuk af hjertat, och I skolen
finna ro till edra själar».
Så segrade en evig, oändlig glädje öfver
en timlig och ändlig sorg. De finnas, hvilka
hafva föreställt sig Jesus såsom blott och
bart en »sorgernas man», i det de tänkt sig
hans lif såsom helt och hållet upptaget af
lidande och bedröfvelse. Men den Jesus,
som i bibeln målas oss för ögonen, visar oss
i sin person glädje och sorg i den allra
närmaste förening; och tusentals kristne, som
varit »trängde och dock icke undertryckte,
rådville och dock icke rådlöse, förföljde och
dock icke öfvergifne, nedslagne och dock icke
förlorade» (jfr 2 Kor. 4: 8. 9.), kunna förstå,
huru »sorgernas man» äfven under sin
vandring på jorden har lefvat ett i ordets sanna
bemärkelse lyckligare lif än någon annan
menniska, just emedan han var ren och
syndfri och såsom sådan lefde i den innerligaste
gemenskap med sin himmelske fader. Den
djupa, klara floden framflyter lika lugnt,
antingen den beskuggas af den mörka skogen,
eller den belyses af det upplifvande
solljuset.
Och om det är en sanning, att den
högsta glädjen är allvarlig och kysk och
oberoende af yttre, rent tillfälliga förhållanden, huru
beständig, huru outsäglig, huru gudomlig
måste då icke den glädje hafva varit,
hvilken den menniskan Jesus Kristus erfor, han,
som kom för att gifva alla dem, som älska
honom och hans uppenbarelse för tid och
evighet en glädje, hvilken verlden hvarken
kan gifva eller fråntaga någon.
 |
| 190. Bronsmynt slaget af Vespasianus*. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
