Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIV. Lärdomar under vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739 rasro
den fariseiska religionens ihålighet af det
gränslösa högmodet Ett exempel må här
vara nog. Konung Jannai hade vid ett
tillfälle’ anställt ett gästabud för några persiske
satraper; bland de inbjudne gästerna befann
sig äfven en viss rabbi Simeon Ben Schetach.
Denne fann för godt att vid bordet taga
plats mellan konungen och drottningen. Då
man nu tillsporde honom om orsaken till
denna hans förmätenhet, svarade han blott, att
det stod skrifvet i Jesu, Syrachs sons, bok:
»upphöj visheten, och hon skall upphöja dig
och låta dig sitta ibland furstar»*.
De dåtida judarne hade af greker och
romare upptagit bruket af triclinia, eller
matsalar med tre omkring ett bord ställda
soffor, hvar och en afsedd för tre personer.
Den förnämsta platsen vid en sådan
anordning var den mellersta på den i midten
ställda lectus, eller soffan. Då Jesus här såg,
att <hvar och en af gästerna var angelägen
om att förskaffa sig denna plats, framställde
han en visare och bättre regel för
umgän-[ geslifvet, en regel, som äfven på ett högre
område icke förlorade något af sin fulla
giltighet. Han framhöll den sanna
ödmjukhetens storhet och välsignelse. Likasom i
det jordiska umgänget menniskor emellan
den, som är egenkär och högmodig, utsätter
sig för nederlag och, kanske förrän han det
anar, måste lemna plats åt den ödmjuke,
så gäller ännu mycket mer i fråga om det
eviga lifvet och dess hemligheter den
sanningen, att »hvar och en, som upphöjer sig,
han skall varda förnedrad, och den, som
förnedrar sig, han skall varda upphöjd.»
Högmod, egenkärlek och sjelfberömmelse hafva
intet rum i Guds rike. Ödmjukhet ensam
leder dit.
lif. 740
Derefter öfvergick han till att meddela
dem ännu en annan lärdom, troligen dertill
föranledd af någon särskild svaghet i
värdens karakter. Han visade, huru som skryt,
prål och tanken på vedergällning icke voro
de rätta bevekelsegrunderna för en Gud
behaglig gästfrihet. »När du gör», sade han,
»en middags- eller aftonmåltid, så kalla icke
dina vänner eller dina bröder eller dina
fränder eller rika grannar, att icke ock de
måtte bjuda dig igen och dig ske
vedergällning, utan, när du gör ett gästabud, bjud
fattiga, krymplingar, halta, blinda! Och salig
skall du vara, emedan de icke hafva något
att vedergälla dig med; ty det skall
vedergällas dig i de rättfärdiges uppståndelse»
(Luc. 14: 12—14).
Härvid framkastade en af gästerna ett i
detta sammanhang tvifvelsutan skäligen platt
och meningslöst ord: »salig är den, som får
äta bröd i Guds rike.» I stället för att,
såsom sig borde, draga gagn af de af Kristus
framställda gudomliga lärdomarne, tyckes
han [_ hafva varit mest böjd för att skjuta
dessa frågor undan i ett aflägset fjerran,
såsom hade han för sin del varit alldeles
säker om saligheten, af hvilken han dessutom
— af hans egna ord att döma — endast
torde hafva haft en ganska torftig och
materiel uppfattning. Men vår frälsare
betje-nade sig äfven af detta opåkallade inkast
för att gifva de närvarande än ytterligare
lärdomar. Han berättade för dem en
liknelse för att visa, att »ätandet af bröd i
Guds rike» betingades af vilkor, hvilka de,
som dock gjorde sig så säkra om saligheten,
kanske voro ganska långt ifrån att vilja
uppfylla. En konung hade tillredt en stor
nattvard och inbjudit många, men när allt var
* Jfr Jes. Syr. 15: 5; 39: 4: Ordspr. 4: 8,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
