Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIV. Lärdomar under vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
44. LÄRDOMAR UNDER VÅGEN.
750
hvilken ju ock af menniskor var förkastad
och föraktad, och hvilken desslikes var
kommen att förbinda deras blödande sår, för
hvilka ingen läkedom fans hvarken i
cere-monial- eller morallagen. Och då denne
samarit fick se honom, som der låg blödande
och eländig, »förbarmade han sig öfver
honom och gick fram till honom och förband
hans sår och göt olja och vin uti dem och
satte honom på sitt ök och förde honom till
ett herberge och skötte honom.» Och han
lemnade honom icke förr, än han rikligen
sörjt för hans vård och säkerhet. »Hvilken
af dessa tre», frågade Jesus derefter den
lagkloke, »synes dig hafva varit den
mannens nästa, som hade fallit i röfvarehänder?»
För att slippa att nämna det förhatliga
namnet »samarit» svarade den tilltalade med
en omskrifning: »den, som bevisade honom
barmhertighet.» »Gack», sade då Jesus till
honom, »och gör du sammaledes!» Jag,
publikaners och syndares vän, framhåller för
dig denne samaritens föredöme. —
Vi må emellertid icke föreställa oss, att
det endast var erfarenheter af nedslående
beskaffenhet, som under denna tid. mötte
vår frälsare. Månget förhållande framträdde
ock, som måste hafva uppfyllt hans själ
med fröjd.
I främsta rummet räkna vi hit de
sjuttios återkomst (Luc. 10: 17—20> Vi kunna
naturligtvis icke föreställa oss, att de
återvände alla på en gång; de måste fast mer
i olika grupper hafva infunnit sig, allt efter
som Herren närmade sig de städer och byar,
dit han hade sändt dem. Och allt efter som
de återvände, afgåfvo de för honom
räkenskap öfver sin verksamhet. Denna hade i
allmänhet krönts med öfverraskande
framgång. »Herre», utropade de, »äfven de onda
andarne äro oss underdånige i ditt namn».
Och han, som dem utsändt, delade deras
glädje, på samma gång han gaf denna ett
djupare innehåll och en högre helgd. Han
försäkrade dem, att det goda var oändligt
mycket mägtigare än det onda, och att satan
— hvilken han sett falla från himmelen
såsom en ljungeld — var för evigt besegrad.
Öfver alla onda magter gaf han dem
uttryckligen kraft och välde, hans löftesord skulle
skydda dem för allt ondt och farligt På
lejon och huggormar skulle de gå och trampa
på det unga lejonet och draken (jfr Ps. 91:
13. 14); ty de begärde honom, och han ville
hjelpa dem, de kände hans namn, derför
ville han beskydda dem. Dock skulle de
icke så mycket glädjas deröfver, att andarne
vofo dem underdånige, som icke fast mer
deröfver, att deras namn voro skrifna i
lifvets bok i himmelen (jfr Uppenb.-20: 12.15).
Jemte den glädje, som Jesus erfor öfver
desse sina lärjungars tillitsfulla tro och fasta
hopp, fröjdade han sig ock i sin ande
deröfver, att, ehuru han var föraktad och
förkastad af de skriftlärde och fariséerna, han
dock var älskad och vördad af publikaner
och syndare. De fattige, för hvilka han
predikat evangelium — de blinde, hvilkas ögon
han öppnat — de sjuke, dem han botat —
de förlorade, hvilka han uppsökt och frälst
— dessa alla trängde sig med hjertlig och
innerlig tacksamhet kring den gode herden,
den store läkaren. De skriftlärde och
fariséerna knorrade väl som vanligt (Luc. 15:
1. 2), men hvad bekymrade det desse
lycklige åhörare? Till de arbetande och
betungade talade han hoppets, välsignelsens och
uppmuntrans ord, såsom de behöfde det.
Genom liknelsen om enkan och den
orättfärdige domaren lärde han dem att bedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
