Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLV. Tempelinvigningshögtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76!
46. TEMPEtlNviaNlHOSnÖCITTDEIf.
766
203. Kristusbild, sannolikt förskrifvancle sig från det sjette århundradet.
(Utskärning p,1 en grön jaspis.)
Gud. Hade denna enhet med Fadern,
hvilken han tillskref sig, icke varit något annat
än en förening i tro och lydnad af enahanda
slag med den, som utmärker alla trogna
själars förhållande till deras skapare, så
skulle desse judar icke hafva kunnat taga
mera anstöt af hans ord än af mången väl
bekant utsaga af deras egne konungar och
profeter; men de insågo genast, att Jesu ord
inneburo oändligt mycket mera. De togo
derför upp stenar för att stena honom; och
hade hans stund då varit kommen, så hade
han visserligen vid detta tillfälle icke undgått
den våldsamma död, som sedermera träffade
hans förste martyr. Men nu afväpnade dem
hans lugna majestät. Oantastad kunde han
svara dem: »många goda gerningar har jag
visat eder från min fader; för hvilken af
dessa stenen I mig?» — »För god gernings
skull», svarade de, »stena vi dig icke, utan
för hädelses skull, och emedan du, som
alen menniska, gör dig sjelf till Gud.» Jesu
svar är ett af dessa, som sprida ett så klart
ljus öfver Skriftens rätta tolkning. »Är det
icke», frågade han dem, »skrifvet i eder lag:
»jag sade: I ären gudar» (Ps. 82: G)? Har
han nu kallat dem gudar (elokim), till hvilka
Guds ord skedde - - och så är onekligen
fallet i edra egna heliga skrifter — hvi
sägen I då till honom, hvilken Fadern har
helgat och sändt i verlden: du hädar,
derför att jag sade: jag är Guds son?» Och
han hänvisade dem till sitt lif och sina verk
såsom obestridliga bevis för hans enhet med
Fadern. Om hans syndfrihet och hans
mägtiga gerningar icke vore ett bevis på, att
han icke kunde vara den förmätne hädare,
som de ville stena — hvilka ytterligare bevis
kunde väl flå gifvas? Hvad mer, om de ock
voro uppfostrade i den strängaste monoteism
och vande att tänka sig Gud såsom
oändligt skild från, oändligt upphöjd öfver
menniskan; borde de icke dock af lagen och
profeterna hafva lärt sig, att Gud är dem nära,
ja, i deras mun och hjerta, som älska
honom, så att han till och med förlänar dem
en inneboende glans af sin egen eviga
her-lighet? Kunde icke detta vara dem ett
tecken, att han, som var kommen att fullborda
lagen och gifva dem en högre och bättre i
den gamlas ställe — han, om hvilken alla
profeterna burit vittnesbörd — han, för
hvilken Johannes beredt vägen — han, som
talade, såsom ingen menniska före honom
hade talat — han, som gjorde gerningar,
sådana ännu ingen menniska hade gjort ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
