Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVI. Den sista vistelsen i Pereen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775
JESU LEF.
776
af särskilda pligter det tillhör hvar~och en,
som af Gud erhållit återhållsamhetens gåfva,
att försaka äktenskapet
Omedelbart härefter framburos barn till
Jesus, att han skulle lägga händerna på dem
och välsigna dem (Matth. 19: 13—15; Marc.
10: 13-16; Luc. 18: 15—17). Han fick
sålunda genast tillfälle att i handling gifva en
utläggning af sina nyss uttalade ord.
Genom att nu taga dessa barn i famnen visade
han, hvad han redan förut vid begynnelsen
af sin offentliga verksamhet genom att med
sin närvaro helga en bröllopshögtid hade
visat, nämligen att han alldeles icke hyste
någon förkärlek for den sjelftagna
andlighet, som äfven Paulus förkastar, för de
öfver-loppsgerningar (opera super erogationis), som
af det romersk-katolska kyrkosamfundet ännu
i dag prisas såsom höjden af kristlig
fromhet och dygd. Lärjungarne ville i början
icke, att deras mästare onödigtvis skulle
besväras; de ville icke blifva störde i sina
vigtiga samtal med honom. De voro misslynte
deröfver, att en hop qvinnor och. barn skulle
komma och hindra mera magtpåliggande
angelägenheter. Men Jesus vände
lärjungarnes förebråelse emot dem sjelfva; han
var lika missnöjd med deras beteende, som
de varit med dessa föräldrars, som till
honom framfört sina små. »Låten barnen»,
sade han med de kärleksfulla ord, som alla
tre synoptikerne hafva förvarat, »låten
barnen komma till mig och förmenen dem icke,
ty sådana hör Guds rike tilL» Och sedan
han tagit dem i sina armar, sedan han lagt
händerna på dem och välsignat dem, tillade
han äfven vid detta tillfälle sin alltid väl
behöfliga och derför så ofta upprepade
varning: »hvilken icke undfår Guds rike såsom
ett barn, han kommer der aldrig in».
Efter detta tilltalande och i hög grad
lärorika uppträde berättar oss Mattheus, att
vår frälsare begaf sig å stad, troligen till
det andra Bethanien, det i Jerusalems
närhet belägna, der vi ock skola finna honom
i närmast följande kapitel. Men under
vägen inträffade en tilldragelse, som äfvenledes
omtalas af alla de tre första evangelisterna
(Matth. 19: 16 ff. Marc. 10: 17 ff. Luc. 18:
18 ff.).
En ung man, som var både rik och
förnäm, synes plötsligt hafva kommit till
medvetande om, att han försummat ett dyrbart
tillfälle att lära känna sanningen, då nu
han, som allena kunde förklara för honom
lifvets rätta betydelse, stod färdig att lemna
denna trakt. Fast besluten att icke komma
för sent, skyndade han fram och kastade sig
för Jesu fötter, utropande: »gode mästare,
hvad skall jag göra, att jag må få
evinner-ligt lif?»
Jesus svarade: »hvi kallar du mig god?
Ingen är god, utan Gud allena. Men vill
du ingå i lifvet, så håll budorden».
Den unge mannen hade icke väntat ett
så klart och enkelt svar. Han kunde icke
tro, att här blott var fråga om tio Guds
bud och utbrast derför med förundran:
»hvilka?» Jesus svarade: »du skall icke
dräpa, du skall icke göra hor, du skall icke
stjäla, du skall icke bära falskt vittnesbörd;
hedra din fader och din moder, och du skall
älska din nästa såsom dig sjelf». Den unge
mannen ville bygga sitt salighetshopp på ett
görande; Jesus upprepar derför för honom
den andra taflans bud, ty, såsom rigtigt
blifvit anmärkt, »Kristus sänder de stolta
till lagen och inbjuder de ödmjuka till
evangelium». Fortfarande lika Öfverraskad,
anmärker den unge mannen: »mästare, allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
